Ovettig.

Jag har ingenting vettigt att göra. Så jag skrev ihop en ovettig text.

Hoppades på att få se
En elefant med dimmiga ögonlock ikväll

Men livet svängde åt höger
Och lämnade mig ensam i Israel

Så nu dansar solrosor i vinden
Som ballerinor på Dramaten, fast med gula ögon

Och elefanten med ögonlocken
Är någon annanstans, ovanför Jordanien i en luftballong

Hopp, tro, kärlek och önskan
Finns någonstans, bakom väggen där

Men jag är förblindad av drömmar
Så jag tar mitt öde och vänder mig om för att plocka lite bär

Nu dansar riddarna vals bakom min rygg märker jag
De svänger med rustningarna åt mitt håll

Kanske hade jag låtit mig bli bjuden upp till vals
Om inte mina fötter hade gömt sig någonstans

Ms Heroin

(För att få rätt känsla rekommenderar jag att lyssna på låten - då får ni den känslan jag fick. Nej, troligtvis inte exakt likadan; men texten förbättras av musiken.)


Longing and lovely words led me into this misery. Those beautiful words that were carefully chosen for my well-being is now mocking me, in this dark and cold swamp of bitter pain and burning anxiety.

I didn't want to believe your words. I wanted to take my pride and run away from you. But something I couldn't fight stopped me from saving myself from your demonic soul. Yes, I was weak. Weakened by love and loneliness. So I believed you. I took those words and they went straight to my blindfolded heart. Now they are slowly destroying me. Killing me.

But I do not blame you. I do not blame those beautiful lips that told me those beautiful things. No, I blame myself. Such a fool to believe that you loved me - that you wanted me to feel happiness again.

No, it was my fault.
Now I am stuck here. I am stuck among bitter pain, a crying heart and a burning flame of pure anxiety. A fire that no water in the world could ever kill.

Although I do not blame you for this - I truly hate you. With all my heart I despite you. I do not love you, Ms Heroin. I want you dead. But, once again, I do not blame you for this. I blame this man, who is now nothing more than a shadow, myself, for this.

Forgive me, mother and father, for this I am about to tell you: My time is running out. God isn't on my side anymore. One sharp knife will put me out of my misery tonight. A fine line over my neck will give me peace. Please understand my words, mother and father.

Because this is my last.

Översättning:

Längtan och vackra ord ledde mig in i detta elände. De vackra ord som var noga utvalda för mitt välbefinnande hånar nu mig i detta mörka och kalla träsk av bitter smärta och brännande ångest.

Jag ville inte tro dina ord. Jag ville ta min stolthet och springa ifrån dig. Men något jag inte kunde slåss mot stoppade mig från att rädda mig själv från din demoniska själ. Ja, jag var svag. Försvagad av kärlek och ensamhet. Så jag trodde dig. Jag tog dessa ord och de gick rakt till mitt blinda hjärta. Nu är förstör de mig sakta. Dödar mig.

Men jag klandrar dig inte. Jag klandrar inte de vackra läppar som sa dessa vackra saker. Nej, jag skyller detta på mig själv. Så dum att tro att du älskade mig - att du ville att jag skulle känna lycka igen.

Nej, det var mitt fel.
Nu är jag fast här. Jag fastnade bland bitter smärta, ett gråtande hjärta och en brinnande eld av ren ångest. En eld som inget vatten i världen någonsin skulle kunna döda.

Även om inte klandrar er för detta - så hatar jag verkligen dig.. Med hela mitt hjärta föraktar jag dig. Jag älskar inte dig, fröken Heroin. Jag vill se dig död. Men, återigen, jag klandrar dig inte för detta. Jag skyller denne man, som nu är inget annat än en skugga, jag själv, för detta.

Förlåt mig, mor och far, för det jag nu berättar: Min tid är slut. Gud är inte på min sida längre. En vass kniv kommer att sätta mig ur eländet kväll. En fin linje över min hals ger mig frid. Snälla förstå mina ord, mor och far.

Eftersom detta är min sista.

Funderingar om Berg som vita elefanter.

Jag sitter och försöker hitta innebörden i Ernest Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Jag skriver upp mina tankar, ord som jag tror har en betydelse och jag försöker hitta en röd tråd som jag kan följa. Men jag ser inte det dolda budskapet under texten ännu.

Varje gång jag tror mig har hittat en röd tråd att följa tappar jag bort den. Kanske är det för att jag stressar mig igenom, eller så lyssnar jag inte nog mycket på vad berättelsen har att säga till mig. Den enda starka känslan jag får ut av texten är en stark längtan och en svag rädsla från kvinnans håll. Men existerar hon på riktigt? Sitter hon med Amerikanen och dricker en kall öl, eller är hon endast en illusion? Är hon ett gammalt minne till mannen? Är hon endast en påhittad karaktär för honom, som visar Amerikanens ensamhet? Jag vet inte ännu.

Utdrag från Anxiety:

Ett dammigt minne och Levis ensamma tårar:

"Hej Elvis!"
Levi står i dörröppningen i endast kalsonger och kollar på mig med misstänksam blick.
"Har du snott tabletter av din morsa eller?" säger han försiktigt med hes och nyvaken röst och låter mig komma förbi i hallen. Jag skakar på mina svarta lockar och snurrar runt i hallen bredvid honom med tunga kängor. Ibland slår jag mig över min högra jeansficka och Levi kollar ännu konstigare på mig. Han vet inte att det ligger en svettig guldtia bland jeanstyget. Han vet inte att jag ser min mammas grumliga blick på den och att jag slår den för att jag hatar henne.
"Du har problem, visst vet du det?" suckar han tungt och glider snabbt förbi mig. Utan ett till ord försvinner han i köket och jag hör hur han prasslar med papper och hur en tändare fräser till. Sedan sprider sig en sliskig röklukt genom lägenhetens små rum och jag går in till honom med snabba steg.
"Behöver du det där så tidigt på morgonen?" Jag vrider och vänder på mig där jag står framför honom. Jag biter så pass frenetiskt och hårt på min underläpp att jag helt plötsligt känner hur en bitter smak av blod sprider sig över min tunga. Levi hostar och ignorerar mig. Sedan slickar han på det tunna pappret och glöden fräser extra mycket denna svettiga fredagsmorgon.
"Jag sov dåligt inatt" säger han med en grumlig blick och blåser ut röken i mitt ansikte. "Jag behöver någonting som får mig att tänka glada tankar. Någonting som förhoppningsvis får mig att sova ett par timmar till. Eller minuter."
"Men klockan är ju bara ett, Levi." Jag vet inte varför jag helt plötsligt blir orolig för honom. Varför jag vill att han ska fimpa jointen i vattenglaset och istället röka en vanlig cigarett.
Levi rycker på sina smala axlar och tar ett till bloss. Den tunga röken glider över hans raka näsa och dansar runt bland hans bruna lockar i pannan. Han är alldeles för smal och blek nuförtiden märker jag. Hans revben syns tydligt när han tar djupa andetag och dom mörka ringarna under hans ögon ser ut som en tjock målarfärg i kontrast till den kritvita hyn.
"Äter du ordentligt?"
"Är du min morsa eller?" Levi frustar av skratt och hostar sedan i handen på grund av att röken river honom långt ner i halsen. Han fimpar jointen i glaset och det fräser till bland det gråa vattnet.
"Nej, men du är ju min bästa kompis och utan dig kan jag inte se stumfilmer, fattar du väl?" Jag puttar till honom i hans smala och vita axel när han ställer sig upp. Levi skrattar åt mitt patetiska försök till putt och drar med mig ut till vardagsrummet. Hans smala nacke knäcker till när han rullar på huvudet och en kort sekund efter har han slagit på dagens första stumfilm. En svartvit rulle där tystnaden är total.
Jag betraktar honom bakom en vägg av svarta lockar. Han är så blek att han nästan är transparent. Jag fantiserar att jag kan sticka min arm igenom hans panna utan att han skulle bry sig. Hans bruna lockar ligger tunga och fettiga mot hans blanka panna. Levi säger att det är överskattat att duscha - det finns ju så många andra saker som måste prioriteras. Som tabletter, folköl och vitt pulver som får honom att tugga på läpparna och prata hela tiden.

Jag kommer ihåg första gången Levi snortade vitt pulver. Det var på sensommaren 2007 och Levi råkade bita så pass hårt i hans underläpp att hans sötsliskiga grogg av vodka och sprite blev röd. Men Levi hade dimmig blick och dimmiga tankar och han drack upp groggen ändå.
"Vi ska ju på fest ikväll" mumlar Levi och försöker desperat hitta mig med blicken. Ruset av jointen får honom att tappa koncentrationen och han hittar mig inte med blicken.
"Var?" undrar jag och drar upp fötterna under mig. "Du vet ju att jag inte tycker om att festa med dina så kallade vänner."
"Så kallade vänner?" Levi piggnar till och fäster blicken på mig. Han blir irriterad på mig.
"Ja..." Jag tystnar, men fortsätter lika snabbt: "Dina så kallade vänner. Du fattar vad jag menar med det. De är ju inte dina vänner egentligen, Levi."
Levi grimaserar mot mig och tänder en cigarett. Glöden fräser till och Levi tar snabba bloss på cigaretten innan han öppnar munnen och säger:
"Inte mina riktiga vänner? Varför skulle de inte vara det? De ställer upp för mig, bjuder på mat och är trevliga killar. Det är allt jag kräver av en vän. Backup, ett kebabmål och trevliga konversationer." Han skrattar till.
"Och färgglada piller" suckar jag och vänder blicken mot stumfilmen. En liten dam tänder en cigarett och ser lycklig ut. Jag känner hur Levi spänner sig i soffan bredvid mig. Han blir irriterad på mig när jag pratar om hans så kallade vänner. Om hans lilla trevliga grabbgäng som öppnar folköl varje vardag och knaprar blåa piller tills dem däckar. Sedan vaknar de och Levi upptäcker att femhundra kronor är borta ur hans pappas plånbok. Men han skyller det aldrig på dem.
"Hellre det än inga vänner alls" Levi viskar nu.
"Vad menar du med det?"
"Ingenting" Levi ställer sig upp på ostadiga ben och vinglar ut till köket för att hämta folköl och läsk. Han kommer tillbaka en kort sekund senare och sätter sig tungt ner bland soffkuddarna. Dammet yrar upp vid hans huvud och jag undrar när hans pappa orkade städa sist. Han öppnar en ljummen folköl till mig och stoppar den på bordet framför mig. Hans blåa ögon vägrar möta min blick nu.
"Är du sur på mig nu?" säger jag och tar en klunk av ölen. Ett litet lugn sprider sig genom min kropp. Jag föreställer mig hur ölens små gubbar dansar runt i mitt blodomlopp och sprider ut glitter och lyckopiller. Små tomtenissar med näsor som är formade som ölburkar.
"Nej" Levis röst låter giftig i mina öron och hans spända käkben berättar att han ljuger för mig. Han säger ingenting mer än det. Hans ryggtavla lyser vit mot mig och han är så undernärd att den buckliga ryggraden syns tydligt genom det transparenta skinnet.

Levi och jag träffades för 3 år sedan.
Sommaren hade precis börjat och jag hade precis färgat mitt hår korpsvart. Levi satt hopkurad i ett hörn på festen vi kom till mitt under natten. Han satt där i hörnet med sina bruna lockar i pannan och pratade om att jordens undergång skulle komma snart och att han skulle rida bort i horisonten på elefanter. Han skulle rädda sig själv.
Hans opiumandedräkt fladdrade runt hans mun och fick de bruna lockarna att guppa upp och ner över de torra läpparna som predikade om domedagen.
Jag drog av mig mina nya kängor och satte mig ner med honom. Puttade undan pälsänglar, viftade bort damm från hans nakna axlar och bjöd honom på en öl. Alla sa till mig att det inte fanns en chans att den där patetiska killen skulle överleva veckan.
"Har du ett rave i ditt blodomlopp?" frågade jag honom.
"Jag kommer rida bort från världens undergång på en magisk elefant" väste Levi till mig och kollade bort mot festen och mot tragiken som utspelade sig i ett litet och dunkelt vardagsrum i centrala Förorten. "Jag kommer att överleva, det kommer jag."
"Vill du gå på en promenad?" undrade jag. "Ska vi rymma från tragiken och kaoset ett tag? Rymma till en bättre plats, tillsammans."
Levi kollade upp på mig med sina blåa ögon och dem glittrade till under de bruna lockarna som på den tiden alltid var nytvättade och lena. Han nickade försiktigt och vi ställde oss upp tillsammans och lämnade en värld bakom oss.
Mina blonda basket vänner skakade på huvudet åt mig när jag lämnade lägenheten tillsammans med Levi - pojken som skulle dö om en vecka. Pojken som alltid satt ensam på Förortens Torg och drack folköl med de hemlösa männen.
Sommarnatten var sval runt omkring oss och Levi gick försiktigt bredvid mig. Hans trasiga gymnastikskor hasade i gruset under oss och han var hela tiden tvungen att dra upp sina jeans över rumpan. Han var alldeles för smal redan för tre år sedan.
"Har du inget bälte?"
Han svarade mig inte. Han koncentrerade sig istället på att inte ramla framstupas och rispa upp sitt ansikte i det vassa gruset under honom. Sommaren hade precis börjat och jag gick tillsammans med Förortens konstigaste och ensammaste kille på en liten grusväg genom betonghus och stulna bilar.
Levi orkade inte hålla uppe sina ben alldeles för länge. Han ramlade ihop på en liten gräsplätt bakom ett garage och hans bruna lockar landade i det djupgröna gräset under honom.
"Det kommer ordna sig" sa jag och puttade honom liten på axeln. Levi skrattade hest åt mig och puttade försiktigt tillbaka.
"Vilket patetiskt försök till putt" skrattade han och lade händerna under huvudet.
"Jag är kanske inte lika stark som du" försökte jag och lade mig bredvid honom. Hans fladdrande och sträva opiumandedräkt virvlade runt oss och landade på min kind.
"Jag är inte stark" suckade han "Jag ska bara vänta på jordens undergång och sedan rida bort. Jag flyr. Det är inte starkt att fly från sina problem. Men jag antar att det inte finns någonting att göra åt den saken. Gillar du stumfilm eller?"
"Jag älskar stumfilm" svarade jag honom.
"Då är du min bästa kompis hädanefter" mumlade han innan hans kropp och hans tankar försvann i djupet av hans rus.

Jag visste att jag hade hittat min andra hälft då. Min mörka, ensamma och tragiska pojke som skulle ha dött efter den där veckan på sommaren för tre år sedan.
Nu sitter Levi framför mig med en knotig rygg och med violetta skuggor under sina vackra blå ögon som en gång för längesedan alltid glittrade. Nu ligger de under en slöja av olika drogrus och en konstant sorg som aldrig kommer försvinna.
"Förlåt då" viskar jag och biter tag i underläppen. Det smakar blod och Levi fortsätter att ignorera mig. Men hans käkben slappnar av och den knutna knytnäven släpper sitt grepp. Han lutar sig tillbaka mot soffkuddarna och kollar på mig.
"Hur fan hamnade vi här, Isabelle?" Hans röst är svag och jag vet att han egentligen vill gråta. Men han vågar inte; för killar ska inte göra sådana saker framför tjejer. Jag tycker det är konstigt att han inte vågar släppa ut sina tårar. Men Levi säger att det är en norm och att det är lika bra för honom att lyda den. Jag är ju så pass onormal redan, suckar han alltid.
"Vi behöver väl inte deppa nu" säger jag och lägger handen på hans fettiga lockar. "Vi skulle ju se på stumfilm och dricka bärs idag."
"Är du rädd för att hjälpa mig, Isa?" Han ler mot mig nu. Ett sorgset och vemodigt leende som beskriver hur han egentligen känner.
"Vill du ta emot hjälp, Levi?"
"Nej..." Levi suckar. "Nej, jag vill nog inte det, antar jag."
Stumfilmen fortsätter att rulla i bakgrunden. Kvinnan som lyckligt satt och sög på en cigarett är nu förtvivlad. Hon springer runt bland sina egna funderingar och man ser på hennes öppna mun att hon skriker. Men man hör henne inte. Hennes öppna mun fylls av mitt egna skrik. Jag hör mig själv springa runt bland mörka funderingar och skrika hysteriskt.
Levi hör det inte. Han kan inte höra vad som händer i mitt huvud. Han sitter bara bredvid mig med sina bruna lockar och sina blöta ögon. Hans tårar har kommit. De rinner sakta nedför hans bleka kinder och landar försiktigt och tungt på dom torra läpparna. Jag har ingen hjälp att ge honom.
Jag tar hans hand i min och klämmer till. Levi ler mot filmen och klämmer tillbaka. Ett litet tecken på att vi för alltid kommer att ha varandra. Två svarta hjärtan förvandlas till ett. Jag kommer inte kunna överleva utan hans del, tänker jag förtvivlat och blundar. Jag vill inte se mig själv skrika längre.

Vem är jag?

Vem är du? kan vara en ganska knepig fråga att ställa en annan människa. Hon kan berätta vad hennes namn är, hon kan berätta hur gammal hon är och hon kan berätta vilken låt som hon tycker bäst om. Men kan hon berätta för dig vem hon är? Ett namn berättar inte vem du är och en obetydlig siffra som berättar din ålder visar inte vem du är på riktigt.

Hur berättar man till en annan människa vem jag är? Vet jag själv vem jag egentligen är? Eller är det kanske upp till den andra människan att ta reda på det? Att skapa sig en uppfattning om vem personen framför honom eller henne är? Kanske är det så att jag inte känner mig. Att det endast är utomstående personer som vet vem jag är på riktigt.

Jag vill tro att mina val och mina värderingar speglar vem jag är. Att det är valen under min livstid som formar mig till den jag är. Kanske är det så. Kanske är det så att det dumdristiga valet i klass 7B gjorde mig till den jag är idag. Om jag hade valt en annan väg i mitt liv - hade jag då blivit en annan människa? Vem hade jag då varit idag?

Det går inte att fråga en människa den frågan. För även fast personen i fråga berättar för dig, djupt, vem hon eller han är, kommer han eller hon vara en annan människa dagen efter. Vi krymper eller växer, ändrar åsikter och formar oss själva omedvetet. Vad eller vem vi ändrar och förbereder oss för finns det ingen som vet. Det enda jag tror, inte vet, är att mitt sanna jag och mitt "vem" kommer visa sig på dödsbädden. Där ligger jag. Det där är jag.

Första inlägget.

Den här bloggen kommer mestadels handla om min skolgång, uppgifter och mina egna åsikter.