Jag finns inte här.

Jag skriver endast här nu: http://www.shawenski.blogspot.com

Zahiren av Paulo Coelho

Boken Zahiren av Paulo Coelho är den andra boken jag har läst under kursens gång.

Zahiren handlar om besatthet.
Huvudkaraktären i boken är en man med författardrömmar och ett ganska stressigt liv. Han verkar ha sina fötter högt över jorden och han verkar ta sitt liv för givet. Men när han tillslut träffar Esther, som är kvinnan i hans liv, förändras hans liv radikalt till en början. Han upptäcker nya vägar i livet och han upptäcker mycket nytt om sig själv. Men dag händer det någonting och det får mannen att bli besatt. Besatt av att veta vad som egentligen hände och varför det hände just honom.

Zahiren är inte den bästa boken jag har läst av Paulo Coelho. Även fast han blandar glatt med ont, verkar det som att lidandet i livet tar upp alldeles för mycket plats i romanen. Även fast det pratas om kärlekens kraft, är det väldigt många cyniska tankar som tar plats bland texten.
Huvudkaraktären är en förvirrad man verkar det som. En förvirrad man som tar sitt liv för givet – han verkar inte se vad han har framför sig, även fast det är självklart och väldigt tydligt. Jag blir arg på honom ibland, för att han uppträder alldeles för själviskt och ibland verkar det som att huvudkaraktären är alldeles för naiv och obrydd.

Dialogerna i denna bok är dock underbara. Varje sida fylls med underbara dialoger. Även fast det inte är många detaljerade beskrivningar om platser i denna bok får man en klar och tydlig bild över hur allting ser ut. Vilket bevisar för mig att man inte behöver beskriva detaljerat för att boken ska bli bra och för att läsaren ska kunna skapa sig en egen bild av både personer och omgivning. Paulo Coelho är väldigt duktig med att bädda in beskrivning i sina dialoger – man märker det nästan inte.

Boken kan vara ganska förvirrande ibland. Man måste tänka till väldigt noga ibland, för att förstå innebörden i dialogerna eller i meningen. Jag tror att det krävs mycket koncentration för att förstå denna bok till fullo. Jag påstår inte att man behöver vara intelligent för att läsa den här boken, men det krävs att man kan läsa mellan raderna ganska bra. Vilket jag tycker är väldigt roligt att göra. Att hitta dolda budskap i en text är väldigt underhållande och roligt, även fast man kanske inte alltid har rätt själv. Jag tror det är det som är meningen med Zahiren. Man ska skapa sig en egen uppfattning om författarens och Esthers förhållande. En egen uppfattning om vad dem egentligen menar när de pratar om diverse olika saker, allt från kärlek till problem i livet.

NOBELPRISET

Jag tycker att Nobelpriset är överskattat, speciellt när det kommer till Fredspriset. Förra året vann USA:s president Barack Obama fredspriset, även fast han är en ny president och inte har hunnit förändra någonting. 2007 blev miljöaktivisten Al Gore tilldelad Nobels fredpris.
Jag känner att det snabbt kan bli orättvist. Ska verkligen en man som ännu inte har gjort någonting bli tilldelad det största fredpriset som finns? Ska en man som kämpar för miljön bli tilldelad ett pris som handlar om fred, när han egentligen kämpar för en bättre miljö och natur? Ska vi inte fokusera oss på de människor som verkligen är ute i världen och kämpar för fred – för ett bättre samhälle?

Jag vill inte påstå att Barack Obama och Al Gore är dåliga människor som vann detta pris. Båda är människor med sunda värderingar och båda kämpar för någonting mycket viktigt, men det är ingenting som förtjänar ett fredpris. Ett fredpris ska delas ut till dem som jobbar med fred och ingenting annat. Jag hade gärna sett att Al Gore vann ett annat pris, för det förtjänar han. Han förtjänar att bli hyllad pågrund av det arbete han utför. Jag hade gärna sett att Barack Obama vann ett fredpris efter han hade lyckats göra en förändring. För man kan inte vinna ett fredpris om det ända man har gjort är att ge ut löften till mänskligheten.
Om man bortser från just de händelserna tycker jag att Nobelpriset är bra. Jag tycker det är bra att vi uppmärksammar människorna som gör nytta för mänskligheten, istället för att endast fokusera på annat trams som skrivs i media. Jag tror att många inte hade brytt sig om vad som hände i världen om inte Nobelpriset hade existerat.

Sedan kan man ju diskutera fram och tillbaka om pengasummorna som vinnarna blir tilldelade. Kanske är det i många fall för mycket pengar som delas ut, som istället hade kunnat gå till andra saker. Men jag tror att många vinnare av Nobelpriset väljer att använda vinstsumman till någonting vettigt, inom de arbetena de arbetar med. Vi kan ta Al Gore som ett exempel – vinstsumman som han vann gav han direkt till en organisation som jobbar med miljön.
Jag försöker hitta människor som skriver om Nobelpriset via Google, men jag hittar ingenting speciellt. De flesta tycker att Nobelpriset är bra, och resten diskuterar om varför Barack Obama vann fredpriset även fast han inte hade gjort någonting. Så jag tror att majoriteten tycker att Nobelpriset trots allt är bra.

Luc och de sista dagarna - Sista delen

”Hur mår du idag?”
Luc svarade inte Elizabeth. Han var alldeles för trött och ångesten som rev och slet inuti honom fick honom att må mycket illa.
Det lilla rummet som de nu satt i fick Luc att känna sig tillfångatagen. En röd lampa fick rummet att ligga under ett dovt och rött ljus, och de bruna väggarna gjorde att rummet blev mindre än vad det egentligen var. Endast Elizabeths ljusa hårsvalls som låg över hennes smala axlar fick rummet att lysa upp. Men inte hjälpte det Luc inte. Han kände ju sig som en fånge nu. I både rummet och i hans egna kropp.
”Luc, varför svarar du mig inte?”
Svetten började rinna nedför hans rygg nu. Det hade den gjort hela natten, men slutat mot morgonkvisten när Luc trodde att han var tillbaka på gatan. Men nu, i det lilla rummet, kom svetten och den obekväma ångesten tillbaka med stormsteg.
Luc hade blivit väckt innan solen hade kommit upp. En fetlagd man med brunt hår och alldeles för små ögon hade ruskat liv i honom och sagt åt honom att ställa sig upp. Luc hade inte förstått vad han menade, utan hade legat kvar och stirrat på honom i det kolossala mörkret som omringade honom i rummet.
Den tjocka mannen stirrade misstänksamt tillbaka. De små ögonen lyste i skenet av månen utanför.
”Du ska ju duscha” rösten var alldeles för ljus för en man. ”Kom nu.”
Luc hade motvilligt satt sig upp i sängen. Den fetlagda mannen hade dragit upp honom med sina händer och sedan visat honom till duscharna. Luc brände sig ett flertal gånger och det starka schampot och den hala tvålen hade fått hans ögon att tåras och svida ett tag. Den tjocka mannen skrattade på andra sidan dörren och pratade i telefon. Luc kände sig inte renare; bara smutsigare.
”Luc” Elizabeth tog av sig glasögonen och lutade sig framåt. ”Svara mig nu.”
”Ja…” Luc släppte tankarna. Kanske han skulle kunna sticka härifrån snabbare om han bara svarade på hennes konstiga frågor om livet. ”Jag mår bra.”
”Nej, det gör du inte” Elizabeth log. ”Du mår inte bra, men du vill inte erkänna det för mig. Hur kommer det sig, Luc? Vi har ju pratat i ett par dagar nu, du och jag. Varför litar du inte på mig?”
”För att jag vill hem.”
”Var är hem för dig, Luc?”
”Jag vet inte” Luc suckade. ”Men inte är det här i alla fall.”
Tystnaden la sig över människorna i rummet. Som en osynlig och tung slöja landade den över dem och stannade där ett tag. Elizabeth suckade tyst bland sitt ljusa hårsvall och trummade med en bläckpenna mot det ljusa träbordet under henne. Luc försökte att fokusera blicken på någonting annat än hennes penna i rummet, men fann inget där hans blick kunde vila på.
I fem dagar hade Luc och Elizabeth pratat med varandra nu. Försökt komma på en lösning för Lucs liv, men ingenting hade fungerat. I fem dagar hade Luc blivit väckt innan solen hade kommit upp för att bli tilldelad en liten dusch och en frukost innan det var dags att börja prata om hans liv. Luc hade aldrig bett om att få prata om hans liv med Elizabeth. Varför var han tvungen att göra det? Han hade inget liv. Han hade inget hem egentligen. Allt han ville var att… Han vet inte riktigt vad han vill med besöket hos Elizabeth. Han vet inte vad han hade förväntat sig när han hade öppnat den lilla men tunga dörren. Men nu när de hade suttit i detta lilla rum i fem dagar och pratat om hans förflutna och framtid ville han ingenting annat än att rymma. Hem till gatorna.
”Kommer du ihåg din mamma och pappa?”
”Nej.”
”Vill du komma ihåg dem?”
”Nej.”
Elizabeth nickade sakta och fortsatte att trumma med den tunga pennan i handen. Hennes blick lyste klart i det mörka lilla rummet.
”Jag kommer ihåg min mammas paj” Luc mindes plötsligt. ”Jag kommer ihåg hur det saftades i munnen varje gång mamma berättade att hon skulle göra den. Varje söndag längtade jag till kvällen. För då visste jag att bara jag och mamma skulle äta paj tillsammans. Ensamma i huset.”
”Var pajen god?” Elizabeth log.
”Åh” Luc skrattade tyst. ”Ja, det var den bästa pajen, törs jag påstå.”
”Men din pappa då, Luc? Var inte han med när ni åt pajen varje söndag?”
Luc slutade att le åt minnet. Vad ville egentligen denna Elizabeth? Hans hemlöshet har ingenting med hans föräldrar att göra. Hans barndom är ett diffust minne och han behöver inte göra det klarare. Varför var hon inte bara tyst?
”Jag vet inte” Luc ryckte på axlarna. ”Vem bryr sig?”
”Jag bryr mig.”
”Nej” sa Luc tyst. ”Du tror att du bryr dig om mig. Men handlar inte detta om dig egentligen, Elizabeth? Hur du vill framstå som en ängel och vinna fina priser för det?”
”Du får gärna tro det om du vill” Elizabeth skrattade. ”Men både du och jag vet ju att det inte är sant. Jag får ju inte ens pengar av att vara här tillsammans med dig. Maten, tvålen och mjölken kommer ju från mina egna fickor, förstår du. Jag är ju här för att jag vill vara här. Du också.”
”Du vet väl inte vad jag vill?” Luc tände till. ”Du vet väl inte någonting om mig? Tror du jag vill sitta här och prata om min usla man till far med dig? Dra upp sådana minnen för en helt främmande människa?”
Elizabeth nickade och skrev någonting i sitt lilla block. Hon kollade sedan upp mot Luc med en djup blick. En blick som kollade rakt igenom honom. Hennes blick når min själ, tänkte Luc stilla.
”Din usla far säger du?” sa Elizabeth stilla. ”Vad menar du nu, Luc?”
Ett mörkt minne la sig över Luc som en tung kappa. Minnen av mörka ögon som kollade på honom. Minnen av hårda händer som flög över hans runda äppelkinder som han hade som liten pojke. Minnen hur en mörk man med skrämmande ögon klev i in det lilla pojkrummet varje natt och skrek om forna tider och förlorade sekunder.
Ångesten exploderade ut inom Luc. Det lilla rummet blev ännu mindre och han kunde inte andas. Genom allt detta kunde Luc se hur Elizabeth flög upp ur sin stol. Han förstod inte riktigt varför – han satt ju alldeles stilla på sin stol och väntade på ännu en meningslös fråga. Men alla dessa minnen? Var kommer dem ifrån? Luc skrattade. Två fetlagda män lutade sig över honom. Mörka ögon följde efter honom. Är min far här, tänkte Luc och blev panikslagen. Han började vifta med knytnävarna. Han skulle döda honom med sina egna händer. Han skulle inte få röra honom ännu en gång. Det sista Luc hörde innan han utmattad svimmade var att Elizabeth skrek.

”Hur mår du nu?” Elizabeth klappade honom över håret. Precis som hans mamma hade gjort för många år sedan. Luc orkade inte svara henne. Han vände sig helt enkelt om i sängen. Luc knep snabbt ihop ögonen för att tränga ut smärtan som skar igenom hans huvud av den lilla ansträngningen.
”Vad hände?” Hans röst var hes.
”Jag vet inte riktigt” Elizabeth lät oroad. ”Du började prata om din pappa och mörka själar. Sedan ramlade du ner på golvet med huvudet före och började slå mot min personal. Du grät.”
Luc ignorerade henne ännu en gång. Han kunde inte minnas hans egna tårar längre. Kanske sitter denna kvinna och ljuger för honom nu? Kanske hade Luc inte svimmat och sedan uppträtt som en galning?
”Vad menade du om din pappa, Luc?”
”Måste jag prata om det?”
”Det var du som drog upp det.”
”Ja” Luc suckade. ”Jag kommer ihåg att han var en elak man, med alldeles för mycket självförtroende och alldeles för lite respekt för sina medmänniskor. Vad är det med det? Vad har det med att jag blev en hemlös man?”
”Du kanske bröt ihop” sa Elizabeth. ”Dina minnen kanske sakta bröt ner dig. Du kanske inte orkade något mer, och då släppte du allting.”
”Påstår du att det är mitt fel att jag är hemlös?”
”Är det de?”
”Nej” Luc satte sig upp och kollade på Elizabeth. ”Tror du att jag självmant valde detta liv?”
Elizabeth svarade honom inte. Hon kollade bara ut genom fönstret och fick någonting konstigt i hennes blick. Som att hon hade ett svar men att hon vägrade säga vad det var.
”Jag ser ju att du vill säga någonting” Luc blev arg.
”Kom in till mitt rum, så kan vi prata om det, Luc.” Elizabeth ställde sig upp och gav Luc en sista djup blick innan hon gick ut ur rummet och stängde dörren.
Luc förstod inte. Visst, alla minnen om hans familj hade kommit tillbaka nu. Han kunde komma ihåg hans barndom så klart nu att han kunde känna smakerna och höra ljuden, som att det fanns bredvid honom. Men att det skulle vara anledningen till att han var hemlös och drog till sig sjuka människor förstod han inte. Kanske ville han inte förstå.
Luc ställde sig upp på svaga ben och öppnade den tunga dörren till korridoren. Huset var tyst nu. Det var natt och de enda som var vakna var han och Elizabeth. Kanske fanns det några enstaka män eller kvinnor som sprang runt och hjälpte människor; men i hans del av korridoren var det så pass tyst att det brummade i öronen på honom. Ett tomrom.
Tankarna flödade fritt medan Luc sakta gick genom korridoren. Hur hade han egentligen känt ett par veckor innan tragedin hände honom? Hade han inte känt sig värdelös och misslyckad som människa redan när han började studera till jurist? Luc skakade på huvudet. Nej, han kunde inte minnas. Han kunde bara minnas en känsla av ångest och oro, och det hjälpte honom inte.
”Kvinnan” sa Luc hög och stannade upp. Ja, han mindes en kvinna. En kvinna med rött hår och bleka läppar. En kvinna som påstod att hon älskade honom. Det var hans moster. En moster som hälsade på vartannat år för att berätta för familjen hur misslyckade de var.
”Hon förstörde mitt liv” Luc började frysa. Han mindes mycket klart nu. Hur en kvinna med rött hår och bleka läppar kom till honom dagen innan han förlorade arbetet. En kvinna som satte sig ner för att tala om att hans mamma hade dött och att det troligtvis var hans egna fel. För att han hade lämnat henne och sedan inte orkat bry sig något mer.
Luc började springa. Han sprang förbi Elizabeths kontor och märkte inte att hon precis öppnade dörren och började ropa hans namn. Gråa korridorer med svaga lampor susade förbi honom tills han hamnade i det första rummet. Det första rummet som luktade rosor. En liten disk med färska rosor skar sig skarpt mot den grisrosa väggen som de röda rosorna stod mot. Luc började må illa. Han mindes nu.
Varje detalj som han hade förträngt kom nu tillbaka honom. Bingolotto med hans mamma på torsdagar, hans bråk med sin mörka pappa och den bleka mostern som hånskrattade åt honom. Som kollade på honom med en blick som fick honom att börja gråta. Och en ensam moder som ensam satt i ett hörn av köket.
Vinden slog kall emot honom när han slängde upp den tunga och röda dörren. Londons gator låg i ett kolossallt mörker. Endast ett gäng med ungdomar var vakna och de ropade på honom medan han sprang över den blöta gatan. Regnet piskade honom över ansiktet och det kändes som att tusen nålar for över hans läppar. Han mindes.
Luc fortsatte att springa till han nådde gränden där den äldre mannen hade dött i hans famn. Filten låg fortfarande kvar bland smutsen, men kroppen hade blivit borttagen. Luc hade inte förväntat sig någonting annat, men kände ändå hur besvikelsen steg inom honom. Det hade varit en tröst för honom, om den äldre mannen hade legat kvar under filten med samma tacksamma och varma leende som för sex dagar sedan.
Luc stannade upp bland mörkret och föll ihop på marken under honom. Regnet och leran blandade sig med honom, men han brydde sig inte nämnvärt. Varför skulle han bry sig om sådana här saker, när han precis hade fått tillbaka alla sina minnen? Alla de minnen han hade förträngt.
För han visste ju nu. Han visste ju att hans fars beteende mot honom hade fått honom att tillslut bryta ihop på arbetet. Fått honom att hysteriskt skrika, kasta saker och vara otrevlig mot viktiga kunder. Och de hade slängt ut honom på direkten. Media hade snappat upp allting. Sedan hade han förlorat allting under en enda natt.
Nu satt han här. Mitt i pöl av lera och kallt regn och grät som ett litet barn. Han visste inte att sex dagar tillsammans med en vänlig människa skulle få honom att minnas. Att sex dagars av prat och tjat skulle få honom att äntligen minnas.
”Luc?” Elizabeth dök upp bland regnet. Hon lade försiktigt en filt över hans axlar och satte sig ner med honom i regnet och leran. ”Hur mår du?”
”Jag minns” Luc skrattade och grät på samma gång. ”Du fick mig att minnas.”
”Nej” Elizabeth skrattade. ”Du började att minnas själv. Vi bråkade ju bara med varandra. Det var du själv som tillslut inte orkade förtränga längre.”
”Så du hade inget med det att göra?”
Elizabeth svarade inte. Hon log bara mot honom.
”Förstår du nu varför du alltid hjälpte andra hemlösa män?”
”För att jag känner att jag har svikit min mamma. Och för att jag vill hitta en människa som är bättre än min egen far.”
”Just precis” log Elizabeth och klappade Luc på benet. ”Just precis.”
Regnet fortsatte att falla över dem. Luc sa ingenting mer än det. Han satt bara och stirrade ut över gränden och försökte att bearbeta allting som hade hänt under dessa enstaka timmar. Han kollade ner mot den blöta och smutsiga filten som låg vid hans fötter. Den sista mannen han skulle behöva se dö, tänkte han och vände ansiktet upp mot regnet. En känsla av frihet spred sig genom hans kropp som blixtar. Fyllde hans blodomlopp med både lycka och ett litet uns av sorgsenhet.
”Vill du följa med tillbaka nu?” Elizabeth ställde sig upp och sträckte ut sin hand. ”Följa med och försöka fixa till allting som för en gång för längesedan blev förstört?”
Luc tvekade. Gränden ekade tyst runt omkring dem och London var mörkt. Nu när alla minnen hade kommit tillbaka med ljusets hastighet var han både lycklig och rädd. Det är nu han har chansen att försöka få ordning på sitt liv. Han har en chans att ta emot hjälp av någon annan. Även fast Luc kände sig skör visste han att han var tvungen att ta denna chans. För den skulle aldrig mer komma tillbaka.
”Jag är redo.” Luc tog emot Elizabeths hand och ställde sig upp.
”Jag är redo.”

"En svart dag i Helsingborg"

Den 10 maj i Helsingborg riskerar att bli en dag som går mer i svart än rött, säger Sydsvenskan (1/5-2010). En stor högerextrem demonstration kommer att mötas av motdemonstration och kraftsamlande polis, och bråk befaras.

– Det är en rätt stor risk för bråk om de som står längst ifrån varandra på den politiska skalan brakar samman. Vi kommer att vara där för att värna yttrandefriheten, men se till att det sker inom lagens ramar, säger polisens informatör Charley Nilsson.

Det är extremnationalister som tänker starta sitt tåg från Stadsparken i Helsingborg. Målet för dem är att ta sig till Konsul Olssons plats. En framträdande grupp i tåget är Fria nationalister, enligt tidningen Expo – som kartlägger extremhögern – handlar det om ett löst sammansatt nätverk som bildades av personerna kring nazistsajten Info-14.

Det finns även personer som är knutna till Svenskarnas parti, som tidigare hade namnet Folkfronten och Nationalsocialistisk front. Men även fast de har bytt namn och trots att nazistkopplingarna är strukna är borta ut deras partiprogram, handlar det fortfarande om att nationalsocialistiskt parti, menar Expo.

En av arrangörerna, Jonathan Karlsson, säger till Syndsvenskan i ett e-brev att ingen speciell organisation står bakom demonstrationerna idag, utan att det är ”partipolitiskt obundna nationalister.”
– Vi är nationalister, kort och gott. Men ska man använda sig av höger/vänster-skalan så befinner vi oss nog antagligen strax vänster om mittpunkten, säger Jonathan Karlsson.

På demonstrations hemsida finns det bussresor till Helsingborg från olika håll i Sverige. Även uppgifter om olika stöd från rörelser i Danmark och Tyskland har förekommit, men Charley Nilsson vill inte gå in på vilka kontroller av tillresande som polisen genomför.
– Jag vill inte gå in på vilka sådana åtgärder vi kan komma att göra. De kontroller vi gör beror helt på läget, på hur demonstranterna beter sig. men det är klart att vi har en beredskap för att kunna spärra av gator så att demonstrationståget kan ta sig fram på ett bra sätt, eller för att förhindra att grupperna når varandra, säger Charley Nilsson.

Klockan 13.45 har ungefär 130-140 personer samlats i stadsparken för att ansluta sig till nationalisternas demonstrationståg, och fler väntas. Kristoffer Dahlström är presskontakt för demonstrationståget och han förklarar hur Svenskarnas parti kan vara med på talarlistan:
- De har ju bytt namn och företräder idag en nationalistisk och invandrarkritisk linje. De hade inte fått vara med dem hade hetat Nationalsocialistisk front, säger han.
Även motdemonstranterna samlas 13.30, även de på Stortorget, under parollen Helsingborg mot rasism. ”Vi åberopar samma yttrandefrihet, för att protestera mot att nazister ges utrymme att förorena vår stad med hat och intolerans”, skriver gruppen i ett pressmeddelande.
Klockan 14.30 börjar demonstranterna att göra sig redo för avmarsch. De har nu vecklat ut en banderoll med texten ”Sveriges ungdom har rätt till en framtid på”.
Klockan blir 14.50 och nationalisterna har mött motdemonstranterna vid Stadshuset i Helsingborg. Motdemonstranterna skriker ord som ”nassesvin” och ”inga nazister på våra gator”. Polisen ber motdemonstranterna att flytta på sig. Polisen försöker sedan bygga en mur mellan dem, för att förhindra att det uppstår bråk.

Länk till nyheten: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article862037/Brak-befaras-i-Helsingborg.html

(Jag vet inte om det är samma nyhet, men jag hittar inte den som jag skrev ifrån. Har dom ändrat artikeln efter att demonstrationen var avslutad eller någonting?)

"Livets tågräls"

”Någon gång i historien kom någon och sa: När ni gifter er måste ni båda frysa till is för resten av livet. Ni ska gå bredvid varandra som två järnvägsskenor och följa det utlagda spåret. Det spelar ingen roll om en av er behöver komma lite längre bort eller lite närmare ibland – det är emot alla regler. Reglerna säger: var förnuftiga, tänk på framtiden och era barn. Ni får inte förändras något mer, ni måste vara som skenorna. Avståndet mellan dem är detsamma som avgångsstationen, halvvägs och vid ändstationen.

Låt inte kärleken förändras, varken växa i början eller krympa i mitten. Det är alldeles för riskabelt. Så när det första årens glädje har lagt sig ska ni behålla samma avstånd, samma stadga, samma funktionalitet. Ni driver tåget med artens fortlevnad mot framtiden. Era barn kan bara bli om ni håller er kvar där ni alltid har varit -143,5 centimeter från varandra. Om ni inte trivs med något som aldrig förändras, tänk då på barnen som ni har satt till världen.

Tänk på grannarna. Visa att ni är lyckliga, grilla på söndagarna, se på tv, hjälp till i kvarteret. Tänk på samhället. Klä er så att alla ser att det inte finns några konflikter mellan er. Titta inte åt sidan, någon kan titta på er och det är en frestelse, det kan innebära skilsmässa, kris, depression.
Le på alla foton. Ställ fotona i vardagsrummet där alla kan se dem. Banta och träna – träna för allt i världen, så att ni kan frysa er själva i tiden. När träningen inte hjälper är det dags för en plastikoperation. Men glöm aldrig att reglerna är satta och att ni måste följa dem. Vem satte reglerna? Det spelar ingen roll, fråga aldrig sådant, för det kommer att gälla förevigt, även om ni inte håller med.”

Jag valde att ta ett citat ur Paulo Coelhos bok Zahiren, som jag håller på att läsa just nu. Citatet är väl inget normalt och kort citat, men jag tycker att innebörden i det här stycket var alldeles för viktigt för att kortas ned. För att förstå innebörden i texten måste man läsa hela, och inte korta ner det alldeles för mycket.

Jag tycker om det här citatet, eftersom det speglar vissas verklighet på ett obehagligt sätt. Texten visar hur den färdiga mallen för ett lyckligt och rikt liv ser ut, och den säger att du måste leva den till alla medel. Det finns inga undantag och det finns inga andra alternativ. För att passa in i samhället är det på detta sätt du ska leva ditt liv. Stilla, lugnt och efter en osynlig mall, som någon annan har skapat åt dig.

Jag ser väldigt många människor leva sina liv på det här sättet. Jag säger inte att de inte är lyckliga människor, men det finns en stor del som egentligen inte är det. De som lever sina liv efter denna osynliga mall, dag in och dag ut, även fast deras inre skriker efter frihet och förändringar i vardagen. Människor som har blivit uppfostrade i en skev könsroll för att passa in i dagens samhälle.

Anledningen till att jag tycker om detta citat är för att jag är livrädd för det. Jag är livrädd för denna osynliga mall som visar dig hur du ska leva ditt liv på det rätta sättet. Jag är livrädd för att fastna i ett järnvägsspår och inte kunna ta mig ut. Att missa alla chanser att ta del av livet utanför mitt rumfönster. Att aldrig kunna lämna mitt liv och utforska världens hörn, bara för att ”jag inte ska det” om jag ”vill vara normal” och passa in. Jag är livrädd för det.

LUC - OCH DE SISTA DAGARNA DEL 2

Luc blinkade till chockerat. Vad hade hänt med honom? En brännande smärta dansade försiktigt på hans kalla panna och det mörka rummet som han låg i luktade inte rosor eller bakelser. Den enda lukten som fanns i detta lilla rum var hans egna. Smuts och sorg.
Luc satte sig försiktigt upp och kände efter med händerna. Ingenting låg framför honom. Endast en varm och stor säng fanns under honom och de mjuka kuddarna och filtarna fick honom att känna sig obekväm. Det var så längesedan han hade haft en ren kudde och en fin filt.
Luc hoppade till när en dörr öppnades framför honom. Chocken av allt ljus som strömmade in mot honom fick honom att gömma ögonen bland hans smutsiga händer.
”Hur mår du?” En ljus och kvinnlig röst hördes framför honom. Sedan en dov duns när en bricka med mat landade på golvet framför honom. Lukten av bakelser och varm mjölk fick Luc att öppna ögonen igen och vänja sig. Det lilla rummet var litet och endast inredd i kall betong och en stor säng. Inte precis Paradiset.
”Vi kallar det här rummet för vilorummet” skrattade den unga kvinnan och satte sig bredvid honom på sängen. ”Om det kommer hit en förvirrad man eller kvinna får de sova ut här ett tag innan vi tilldelar dem ett annat, och finare rum.”
Luc kollade på henne med misstänksam blick. Hennes ljusa hårsvall låg tungt och långt på hennes smala axlar och de ljusbruna ögonen glittrade mot honom i det ljusa skenet från rummet på andra sidan av den öppna dörren.
”Vill du ha lite mat?” Kvinnan böjde sig framåt för att plocka upp den lilla brickan med varm mjölk, bakelser och tre mjukbröd. ”Vi var precis på väg att handla när du kom hit. Så detta är tyvärr allt vi har att bjuda på just nu, jag hoppas att det smakar gott.”
”Gott?” Luc skrattade, men tystnade snabbt. ”Jag har levt på sopor och tillfälliga matrester i snart tio år nu. Varm mjölk är det finaste jag har fått på mycket länge.” Han tog brickan ur kvinnans händer och höll brödet i hans händer. Hans händer skakade lite lätt när han förde brödet mot munnen och kvinnan skrattade hjärtligt när hon såg hur mycket Luc njöt av den underbara smaken av simpelt bröd.
”Så…” Kvinnan ställde sig upp. ”När du har ätit upp kan du komma ut till oss andra. Vi skulle precis sätta oss ner för att prata en stund, men vi kan vänta på dig om du vill.”
Hon log åt honom innan hon stängde dörren efter sig. Mörkret lade sig över honom igen, men nu hade hans ögon blivit vana vid det. Mörkgråa skuggor dansade på golvet framför honom. Vanligtvis skulle det ha gjort honom rädd, men den varma mjölken och det färska brödet fick honom på andra tankar.
Vem hade anat att han skulle sitta här just nu? Med varm mat och en skön säng att vila sig på. Luc stoppade ner brickan med mat på golvet och lade sig ner ett tag. Skuggorna dansade fortfarande i taket ovanför, men det gjorde honom ingenting. Filtarna under honom kändes mjuka och kuddarna fick hans nacke att inte göra lika ont längre. Det enda som saknades just nu var en varm dusch och ett ombyte kläder.
Luc satte sig upp igen. En konstig känsla av ångest började sprida sig i hans kropp. Han tänkte att han inte hörde hemma här, att han var född till att leva på gatorna.
”Sluta nu” sa han högt till sig själv och ställde sig upp. Han fick inte känna på detta viset. Han skulle ju vara lycklig nu. Är detta inte vad han har önskat sig i många år nu? Varför känns det som att det kryper maskar under hans skinn – varför känns det som att livet är utanför och väntar på honom?
Luc skakade bort känslorna av obehag. Det var säkert någonting som snabbt skulle passera. Om det inte gjorde det, så skulle han förtränga det ändå.
Luc öppnade dörren och gick försiktigt ut i det ljusa rummet framför honom. En grupp med människor, hemlösa människor, satt i en stor ring mitt på golvet och pratade glatt med varandra. Den unga kvinnan med det blonda hårsvallet satt i mitten och skrattade högt med människorna.
”Ursäkta?” Luc stannade och skämdes en aning när alla människor snabbt tystnade. Det stora, ljusa rummet med aprikosfärgade väggar och stora palmkrukor kändes alldeles för litet nu för en sådan stor folk grupp med människor.
”Vad bra att du är här!” Kvinnan ställde sig upp och borstade av sig med händerna. ”Jag trodde du hade somnat om ett tag. Vill du följa med mig in till mitt kontor är du snäll?”
Luc nickade försiktigt och följde efter henne. De gick genom flera gråa hallar innan de stannade framför en röd dörr. Kvinnan log stilla medan hon låste upp dörren och lät Luc passera.
Rummet var inrett med mörka trämöbler och endast en liten lampa gav ljus åt rummet. Damm flög runt bland Lucs ansikte och han nös hysteriskt.
”Jag vet” skrattade kvinnan och satte sig ner bakom det mörka skrivbordet. ”Jag hjälper ett par dussin människor i veckan, men jag har inte tid att städa mitt egna kontor. Ironiskt, eller hur?”
Luc skrattade hest och satte sig ner på stolen på andra sidan skrivbordet. Han kände hur ångesten rörde sig som orolig lava under hans skinn. Kanske inte detta var en sådan bra idé trots allt?
”Hur mår du?” Kvinnan korsade händerna och spände blicken i honom.
”Bra…” Luc kollade runt och kände hur skammen färgade hans kinder ljusröda. ”Men jag vet inte om detta är en bra idé. Med hjälp och det där. Jag hjälper ju bara andra.”
”Känner du att du inte platsar in här?”
”Jag vet inte riktigt. Jag har ju hjälp femtiofem människor att dö under tio år. Det känns som att jag inte är den som ska ha hjälp. Kanske någon annan istället.”
Kvinnan nickade.
”Har du hjälpt människor att dö?” frågade hon och tog fram ett anteckningsblock. Synen av de vita pappren fick Luc att känna sig obekväm och misstänksam.
”Ja…” Han började försiktigt. ”Jag har inte dödat dem med mina egna händer, om det var det du trodde. De kommer helt enkelt till mig innan de dör för att söka efter lite lycka i sina liv. Kanske en eldbrasa eller en filt att värma benen under. Och jag ger det till dem, eftersom jag inte kan säga nej. Jag är en hjälpare.”
Kvinnan nickade lugnt mot honom och skrev ner någonting i hennes anteckningsblock. Tystnaden mellan dem vibrerade lugnt, men Luc kände sig nu ännu mer misstänksam och orolig över vad hon egentligen skrev ner. Tankarna om att detta var ett misstag blev nu ännu större och han var nära att ställa sig upp och lämna huset när kvinnan sa:
”Mitt namn är Elizabeth och jag kommer att hjälpa dig, om du vill det.” Hon log och kollade upp från sitt block. ”Egentligen är det en annan som hjälper, men jag vill gärna hjälpa dig personligen, om det går för sig?”
Luc nickade och fokuserade blicken på en punkt ovanför Elizabeths ljusa hårsvall. Han ville inte möta hennes blick. Det kändes som att de ljusbruna ögonen kunde tränga igenom hans hårda skal och se på hans vilsna själ. Luc visste att det var hans paranoia som spökade, men han hade levt med den så pass länge att det var hans verklighet, även fast det inte var sanning.
”Vi kan börja prata om hur du blev hemlös” sa Elizabeth och stängde blocket. Hon hade snappat upp att Luc kände sig obekväm när det var öppet.
”Jag vet inte var jag ska börja” Luc hostade till och skammen blev starkare. ”Jag vet bara att jag hade ett fint jobb och att jag helt plötsligt hamnade på gatan utan pengar och husrum. Sedan finns det inte så mycket mer att berätta.”
”Men hade du ingen som kunde hjälpa dig? En vän eller kanske dina föräldrar?”
”Nä... Mina vänner svek ju mig. Mina föräldrar är några som jag inte längre har ett minne av. Jag vet att de lever, men jag vet inte var de håller hus.”
”Men…” Elizabeth rynkade på sin släta panna. ”Tänkte du aldrig på att söka upp dem, för att få den hjälp du behövde? Eller blev tanken om att vara hemlös snabbt den enda lösningen?”
”Söka upp dem?” Luc förstod inte vad hon menade. ”Varför skulle jag söka upp dem? Det var ju dem som lämnade mig. Det var ju dem som var elaka mot mig.”
”Men du kommer ju inte ihåg dem, sa du.”
”Jag vet vad jag sa. Men jag antar att det var på det sättet, eftersom jag inte kommer ihåg dem. Finner du någon annan förklaring till varför jag inte minns mina egna föräldrar? Du, med goda föräldrar, skulle du helt plötsligt sluta minnas dem?”
”Hur vet du att mina föräldrar är goda människor?”
Luc svarade inte. Det fanns inget svar på den frågan. Han visste ju trots allt inte om den unga kvinnans föräldrar var goda människor – det hade ju bara varit ett simpelt antagande från hans sida.
”Vad är ditt namn?” Elizabeth böt samtalsämne.
”Luc Smith.”
”Okej…” Elizabeth nickade igen och kollade på honom med sin genomträngande blick. Den svarta polon som brydde hennes hals fick henne att se skarp och viktig ut. Glasögonen som satt på hennes nästipp skulle ramla i golvet när som helst, tänkte Luc och var tvungen att motstå impulsen att putta upp dem.
”Kan du berätta mer om alla de män som har dött?”
”Finns ingenting att berätta om det.” Luc blev vass.
”Klart att det finns” Elizabeth skrattade hjärtligt och knäppte sina knytnävar under hakan och lutade sig fram. Hennes blick fick Luc att bli nervös. ”Berätta nu, Luc.”
Luc gick igenom alla de femtiofem män som hade dött. Gamla, unga och medelålders. Män med vitt hår, svart hår och rött hår. Män som hade dött i hans famn, under hans filt, bredvid hans eldbrasa och mitt under ett bloss av deras cigarett. Män som hade frusit, män som hade haft blåa läppar, män som alltid dog med ett leende på läpparna.
”Män kommer till mig för att dö, verkar det som” började Luc. ”Under mina tio år som hemlös man har femtiofem dött. Jag kan inte svara varför – men det är som att de dras till mig, som flugor. Som att jag är den enda som de vill dö hos.”
”Hur hittar de dig?”
”Jag kan inte svara på det. Jag möter helt enkelt bara en man och jag känner direkt att jag vill hjälpa honom. Sedan stannar jag oftast med honom över natten och märker sedan att han har dött. Alltid med ett leende på läpparna. Sedan ringer jag en ambulans och går till ett annat ställe. Personalen brukar oftast veta att det är jag som ringer. Jag tror de tror att det är jag som dödar de stackars männen ibland. Men det är det ju inte, visst tror du mig?”
”Självklart tror jag dig” nickade Elizabeth och suckade tyst. ”Men du sa att du oftast hittar dem. Det kanske är du som dras till dem och inte tvärtom? Det kanske är du som har ett behov av att hjälpa andra människor?”
”Nej!” Luc skakade hysteriskt på huvudet. ”Jag vill inte hjälpa dem egentligen! Jag vill inte möta döden så ofta – jag vill inte se ännu en till död mans kropp. Varför tror du att jag skulle vilja hjälpa män att dö?”
”Du kanske har sett någon dö olyckligt, Luc” Elizabeth kisade med ögonen. ”Det kanske är ett omedvetet val du har gjort. Det är ingenting fel med det, jag lovar dig det.”
Luc kände hur ilskan rusade genom hans kropp. Hur vågade denna kvinna sitta här, med sitt blonda hårsvall och sin stela polotröja, och påstå att jag är en simpel mördare? Lucs tankar flög fritt i rummet nu. Han kunde se att Elizabeth kände hans reaktion.
”Jag känner att du är arg nu” började hon och nickade ännu mer. ”Men du är ingen mördare, Luc, om det var det du trodde att jag menade. Jag menar bara att du kanske omedvetet hjälper dem för att du har sett en människa dö olyckligt. Det kan ha hänt när du var liten. Du kanske inte ens kommer ihåg det.”
Luc skakade på huvudet och sade: ”Det kanske är väldigt lätt för dig och sitta och säga detta till mig. Men jag lovar dig, jag har ingenting med detta att göra. Det är männen som söker upp mig och inte tvärtom. Herregud, jag var en advokat förut med bra lön och ett fint liv. Varför skulle jag vilja hjälpa andra människor att dö?”
”Är du rädd?” Elizabeth spände blicken i honom. Luc tappade andan för en kort sekund och lugnade sedan ner sig. Ilskan försvann lika snabbt som den hade kommit och nu fanns endast ett stort lugn i honom. Om jag är rädd? Tänkte han försiktigt. Ja, jag är mycket rädd. Men hur kan denna kvinna veta det? Finns rädslan i mina ögon så tydligt?
”Det räcker för idag” Elizabeth ställde sig upp. ”Följ med mig så kan jag visa dig till ditt rum.”
Luc svalde hårt och nickade. Elizabeth ledde honom ut ur det dammiga rummet och de gick under tystnad igenom ett par till gråa hallar innan de tillslut stannade vid ännu en röd och gammal dörr. Elizabeth öppnade dörren och Luc ville genast börja gråta.
Det lilla rummet var det finaste han hade sett. Väggarna var målade i en gräddig vit färg, och möblerna var mörkt bruna. En stor säng stod i det högra hörnet, precis under det stora fönstret som visade Londons höghus. I det andra hörnet stod ett vackert litet skrivbord med ett tomt anteckningsblock på och den lilla lampan i taket gav rummet ett behagligt och dovt ljus. Luc ville vände sig om och krama den unga kvinnan.
”Vet du vad, Luc” sa Elizabeth och ledde honom in i rummet. ”Du kanske inte tror att jag kan hjälpa dig. Att din verklighet är den enda verkligheten som finns. Men jag lovar dig en sak och det är att jag kommer hjälpa dig. Du kommer att minnas.”
Hon log snett mot honom innan hon försiktigt stängde den röda dörren. Luc kunde höra hennes steg försvinna i hallen och hur de senare var alldeles tysta. Endast Luc och hans tankar fanns nu kvar i det lilla och vackra rummet.
Minnas vad? Tänkte han och satte sig på den stora sängen. Jag har ingenting att minnas. Ingenting förutom de senaste tio åren som har gjort mig olycklig. Inte lika lycklig som min mammas äppelkaka. Ingenting mer än det. Luc tog av sig sin smutsiga jacka och lade sig ner i sängen. Endast ångest, oro och en smula lycka över rummet fanns nu inom honom. Luc hade ingen aning om att han redan hade börjat minnas. Inget stort, men ett mycket viktigt minne om en äppelkaka.
”Jo, hjälp mig du…” skrattade Luc och somnade.