Luc och de sista dagarna - Sista delen

”Hur mår du idag?”
Luc svarade inte Elizabeth. Han var alldeles för trött och ångesten som rev och slet inuti honom fick honom att må mycket illa.
Det lilla rummet som de nu satt i fick Luc att känna sig tillfångatagen. En röd lampa fick rummet att ligga under ett dovt och rött ljus, och de bruna väggarna gjorde att rummet blev mindre än vad det egentligen var. Endast Elizabeths ljusa hårsvalls som låg över hennes smala axlar fick rummet att lysa upp. Men inte hjälpte det Luc inte. Han kände ju sig som en fånge nu. I både rummet och i hans egna kropp.
”Luc, varför svarar du mig inte?”
Svetten började rinna nedför hans rygg nu. Det hade den gjort hela natten, men slutat mot morgonkvisten när Luc trodde att han var tillbaka på gatan. Men nu, i det lilla rummet, kom svetten och den obekväma ångesten tillbaka med stormsteg.
Luc hade blivit väckt innan solen hade kommit upp. En fetlagd man med brunt hår och alldeles för små ögon hade ruskat liv i honom och sagt åt honom att ställa sig upp. Luc hade inte förstått vad han menade, utan hade legat kvar och stirrat på honom i det kolossala mörkret som omringade honom i rummet.
Den tjocka mannen stirrade misstänksamt tillbaka. De små ögonen lyste i skenet av månen utanför.
”Du ska ju duscha” rösten var alldeles för ljus för en man. ”Kom nu.”
Luc hade motvilligt satt sig upp i sängen. Den fetlagda mannen hade dragit upp honom med sina händer och sedan visat honom till duscharna. Luc brände sig ett flertal gånger och det starka schampot och den hala tvålen hade fått hans ögon att tåras och svida ett tag. Den tjocka mannen skrattade på andra sidan dörren och pratade i telefon. Luc kände sig inte renare; bara smutsigare.
”Luc” Elizabeth tog av sig glasögonen och lutade sig framåt. ”Svara mig nu.”
”Ja…” Luc släppte tankarna. Kanske han skulle kunna sticka härifrån snabbare om han bara svarade på hennes konstiga frågor om livet. ”Jag mår bra.”
”Nej, det gör du inte” Elizabeth log. ”Du mår inte bra, men du vill inte erkänna det för mig. Hur kommer det sig, Luc? Vi har ju pratat i ett par dagar nu, du och jag. Varför litar du inte på mig?”
”För att jag vill hem.”
”Var är hem för dig, Luc?”
”Jag vet inte” Luc suckade. ”Men inte är det här i alla fall.”
Tystnaden la sig över människorna i rummet. Som en osynlig och tung slöja landade den över dem och stannade där ett tag. Elizabeth suckade tyst bland sitt ljusa hårsvall och trummade med en bläckpenna mot det ljusa träbordet under henne. Luc försökte att fokusera blicken på någonting annat än hennes penna i rummet, men fann inget där hans blick kunde vila på.
I fem dagar hade Luc och Elizabeth pratat med varandra nu. Försökt komma på en lösning för Lucs liv, men ingenting hade fungerat. I fem dagar hade Luc blivit väckt innan solen hade kommit upp för att bli tilldelad en liten dusch och en frukost innan det var dags att börja prata om hans liv. Luc hade aldrig bett om att få prata om hans liv med Elizabeth. Varför var han tvungen att göra det? Han hade inget liv. Han hade inget hem egentligen. Allt han ville var att… Han vet inte riktigt vad han vill med besöket hos Elizabeth. Han vet inte vad han hade förväntat sig när han hade öppnat den lilla men tunga dörren. Men nu när de hade suttit i detta lilla rum i fem dagar och pratat om hans förflutna och framtid ville han ingenting annat än att rymma. Hem till gatorna.
”Kommer du ihåg din mamma och pappa?”
”Nej.”
”Vill du komma ihåg dem?”
”Nej.”
Elizabeth nickade sakta och fortsatte att trumma med den tunga pennan i handen. Hennes blick lyste klart i det mörka lilla rummet.
”Jag kommer ihåg min mammas paj” Luc mindes plötsligt. ”Jag kommer ihåg hur det saftades i munnen varje gång mamma berättade att hon skulle göra den. Varje söndag längtade jag till kvällen. För då visste jag att bara jag och mamma skulle äta paj tillsammans. Ensamma i huset.”
”Var pajen god?” Elizabeth log.
”Åh” Luc skrattade tyst. ”Ja, det var den bästa pajen, törs jag påstå.”
”Men din pappa då, Luc? Var inte han med när ni åt pajen varje söndag?”
Luc slutade att le åt minnet. Vad ville egentligen denna Elizabeth? Hans hemlöshet har ingenting med hans föräldrar att göra. Hans barndom är ett diffust minne och han behöver inte göra det klarare. Varför var hon inte bara tyst?
”Jag vet inte” Luc ryckte på axlarna. ”Vem bryr sig?”
”Jag bryr mig.”
”Nej” sa Luc tyst. ”Du tror att du bryr dig om mig. Men handlar inte detta om dig egentligen, Elizabeth? Hur du vill framstå som en ängel och vinna fina priser för det?”
”Du får gärna tro det om du vill” Elizabeth skrattade. ”Men både du och jag vet ju att det inte är sant. Jag får ju inte ens pengar av att vara här tillsammans med dig. Maten, tvålen och mjölken kommer ju från mina egna fickor, förstår du. Jag är ju här för att jag vill vara här. Du också.”
”Du vet väl inte vad jag vill?” Luc tände till. ”Du vet väl inte någonting om mig? Tror du jag vill sitta här och prata om min usla man till far med dig? Dra upp sådana minnen för en helt främmande människa?”
Elizabeth nickade och skrev någonting i sitt lilla block. Hon kollade sedan upp mot Luc med en djup blick. En blick som kollade rakt igenom honom. Hennes blick når min själ, tänkte Luc stilla.
”Din usla far säger du?” sa Elizabeth stilla. ”Vad menar du nu, Luc?”
Ett mörkt minne la sig över Luc som en tung kappa. Minnen av mörka ögon som kollade på honom. Minnen av hårda händer som flög över hans runda äppelkinder som han hade som liten pojke. Minnen hur en mörk man med skrämmande ögon klev i in det lilla pojkrummet varje natt och skrek om forna tider och förlorade sekunder.
Ångesten exploderade ut inom Luc. Det lilla rummet blev ännu mindre och han kunde inte andas. Genom allt detta kunde Luc se hur Elizabeth flög upp ur sin stol. Han förstod inte riktigt varför – han satt ju alldeles stilla på sin stol och väntade på ännu en meningslös fråga. Men alla dessa minnen? Var kommer dem ifrån? Luc skrattade. Två fetlagda män lutade sig över honom. Mörka ögon följde efter honom. Är min far här, tänkte Luc och blev panikslagen. Han började vifta med knytnävarna. Han skulle döda honom med sina egna händer. Han skulle inte få röra honom ännu en gång. Det sista Luc hörde innan han utmattad svimmade var att Elizabeth skrek.

”Hur mår du nu?” Elizabeth klappade honom över håret. Precis som hans mamma hade gjort för många år sedan. Luc orkade inte svara henne. Han vände sig helt enkelt om i sängen. Luc knep snabbt ihop ögonen för att tränga ut smärtan som skar igenom hans huvud av den lilla ansträngningen.
”Vad hände?” Hans röst var hes.
”Jag vet inte riktigt” Elizabeth lät oroad. ”Du började prata om din pappa och mörka själar. Sedan ramlade du ner på golvet med huvudet före och började slå mot min personal. Du grät.”
Luc ignorerade henne ännu en gång. Han kunde inte minnas hans egna tårar längre. Kanske sitter denna kvinna och ljuger för honom nu? Kanske hade Luc inte svimmat och sedan uppträtt som en galning?
”Vad menade du om din pappa, Luc?”
”Måste jag prata om det?”
”Det var du som drog upp det.”
”Ja” Luc suckade. ”Jag kommer ihåg att han var en elak man, med alldeles för mycket självförtroende och alldeles för lite respekt för sina medmänniskor. Vad är det med det? Vad har det med att jag blev en hemlös man?”
”Du kanske bröt ihop” sa Elizabeth. ”Dina minnen kanske sakta bröt ner dig. Du kanske inte orkade något mer, och då släppte du allting.”
”Påstår du att det är mitt fel att jag är hemlös?”
”Är det de?”
”Nej” Luc satte sig upp och kollade på Elizabeth. ”Tror du att jag självmant valde detta liv?”
Elizabeth svarade honom inte. Hon kollade bara ut genom fönstret och fick någonting konstigt i hennes blick. Som att hon hade ett svar men att hon vägrade säga vad det var.
”Jag ser ju att du vill säga någonting” Luc blev arg.
”Kom in till mitt rum, så kan vi prata om det, Luc.” Elizabeth ställde sig upp och gav Luc en sista djup blick innan hon gick ut ur rummet och stängde dörren.
Luc förstod inte. Visst, alla minnen om hans familj hade kommit tillbaka nu. Han kunde komma ihåg hans barndom så klart nu att han kunde känna smakerna och höra ljuden, som att det fanns bredvid honom. Men att det skulle vara anledningen till att han var hemlös och drog till sig sjuka människor förstod han inte. Kanske ville han inte förstå.
Luc ställde sig upp på svaga ben och öppnade den tunga dörren till korridoren. Huset var tyst nu. Det var natt och de enda som var vakna var han och Elizabeth. Kanske fanns det några enstaka män eller kvinnor som sprang runt och hjälpte människor; men i hans del av korridoren var det så pass tyst att det brummade i öronen på honom. Ett tomrom.
Tankarna flödade fritt medan Luc sakta gick genom korridoren. Hur hade han egentligen känt ett par veckor innan tragedin hände honom? Hade han inte känt sig värdelös och misslyckad som människa redan när han började studera till jurist? Luc skakade på huvudet. Nej, han kunde inte minnas. Han kunde bara minnas en känsla av ångest och oro, och det hjälpte honom inte.
”Kvinnan” sa Luc hög och stannade upp. Ja, han mindes en kvinna. En kvinna med rött hår och bleka läppar. En kvinna som påstod att hon älskade honom. Det var hans moster. En moster som hälsade på vartannat år för att berätta för familjen hur misslyckade de var.
”Hon förstörde mitt liv” Luc började frysa. Han mindes mycket klart nu. Hur en kvinna med rött hår och bleka läppar kom till honom dagen innan han förlorade arbetet. En kvinna som satte sig ner för att tala om att hans mamma hade dött och att det troligtvis var hans egna fel. För att han hade lämnat henne och sedan inte orkat bry sig något mer.
Luc började springa. Han sprang förbi Elizabeths kontor och märkte inte att hon precis öppnade dörren och började ropa hans namn. Gråa korridorer med svaga lampor susade förbi honom tills han hamnade i det första rummet. Det första rummet som luktade rosor. En liten disk med färska rosor skar sig skarpt mot den grisrosa väggen som de röda rosorna stod mot. Luc började må illa. Han mindes nu.
Varje detalj som han hade förträngt kom nu tillbaka honom. Bingolotto med hans mamma på torsdagar, hans bråk med sin mörka pappa och den bleka mostern som hånskrattade åt honom. Som kollade på honom med en blick som fick honom att börja gråta. Och en ensam moder som ensam satt i ett hörn av köket.
Vinden slog kall emot honom när han slängde upp den tunga och röda dörren. Londons gator låg i ett kolossallt mörker. Endast ett gäng med ungdomar var vakna och de ropade på honom medan han sprang över den blöta gatan. Regnet piskade honom över ansiktet och det kändes som att tusen nålar for över hans läppar. Han mindes.
Luc fortsatte att springa till han nådde gränden där den äldre mannen hade dött i hans famn. Filten låg fortfarande kvar bland smutsen, men kroppen hade blivit borttagen. Luc hade inte förväntat sig någonting annat, men kände ändå hur besvikelsen steg inom honom. Det hade varit en tröst för honom, om den äldre mannen hade legat kvar under filten med samma tacksamma och varma leende som för sex dagar sedan.
Luc stannade upp bland mörkret och föll ihop på marken under honom. Regnet och leran blandade sig med honom, men han brydde sig inte nämnvärt. Varför skulle han bry sig om sådana här saker, när han precis hade fått tillbaka alla sina minnen? Alla de minnen han hade förträngt.
För han visste ju nu. Han visste ju att hans fars beteende mot honom hade fått honom att tillslut bryta ihop på arbetet. Fått honom att hysteriskt skrika, kasta saker och vara otrevlig mot viktiga kunder. Och de hade slängt ut honom på direkten. Media hade snappat upp allting. Sedan hade han förlorat allting under en enda natt.
Nu satt han här. Mitt i pöl av lera och kallt regn och grät som ett litet barn. Han visste inte att sex dagar tillsammans med en vänlig människa skulle få honom att minnas. Att sex dagars av prat och tjat skulle få honom att äntligen minnas.
”Luc?” Elizabeth dök upp bland regnet. Hon lade försiktigt en filt över hans axlar och satte sig ner med honom i regnet och leran. ”Hur mår du?”
”Jag minns” Luc skrattade och grät på samma gång. ”Du fick mig att minnas.”
”Nej” Elizabeth skrattade. ”Du började att minnas själv. Vi bråkade ju bara med varandra. Det var du själv som tillslut inte orkade förtränga längre.”
”Så du hade inget med det att göra?”
Elizabeth svarade inte. Hon log bara mot honom.
”Förstår du nu varför du alltid hjälpte andra hemlösa män?”
”För att jag känner att jag har svikit min mamma. Och för att jag vill hitta en människa som är bättre än min egen far.”
”Just precis” log Elizabeth och klappade Luc på benet. ”Just precis.”
Regnet fortsatte att falla över dem. Luc sa ingenting mer än det. Han satt bara och stirrade ut över gränden och försökte att bearbeta allting som hade hänt under dessa enstaka timmar. Han kollade ner mot den blöta och smutsiga filten som låg vid hans fötter. Den sista mannen han skulle behöva se dö, tänkte han och vände ansiktet upp mot regnet. En känsla av frihet spred sig genom hans kropp som blixtar. Fyllde hans blodomlopp med både lycka och ett litet uns av sorgsenhet.
”Vill du följa med tillbaka nu?” Elizabeth ställde sig upp och sträckte ut sin hand. ”Följa med och försöka fixa till allting som för en gång för längesedan blev förstört?”
Luc tvekade. Gränden ekade tyst runt omkring dem och London var mörkt. Nu när alla minnen hade kommit tillbaka med ljusets hastighet var han både lycklig och rädd. Det är nu han har chansen att försöka få ordning på sitt liv. Han har en chans att ta emot hjälp av någon annan. Även fast Luc kände sig skör visste han att han var tvungen att ta denna chans. För den skulle aldrig mer komma tillbaka.
”Jag är redo.” Luc tog emot Elizabeths hand och ställde sig upp.
”Jag är redo.”