LUC - OCH DE SISTA DAGARNA DEL 2

Luc blinkade till chockerat. Vad hade hänt med honom? En brännande smärta dansade försiktigt på hans kalla panna och det mörka rummet som han låg i luktade inte rosor eller bakelser. Den enda lukten som fanns i detta lilla rum var hans egna. Smuts och sorg.
Luc satte sig försiktigt upp och kände efter med händerna. Ingenting låg framför honom. Endast en varm och stor säng fanns under honom och de mjuka kuddarna och filtarna fick honom att känna sig obekväm. Det var så längesedan han hade haft en ren kudde och en fin filt.
Luc hoppade till när en dörr öppnades framför honom. Chocken av allt ljus som strömmade in mot honom fick honom att gömma ögonen bland hans smutsiga händer.
”Hur mår du?” En ljus och kvinnlig röst hördes framför honom. Sedan en dov duns när en bricka med mat landade på golvet framför honom. Lukten av bakelser och varm mjölk fick Luc att öppna ögonen igen och vänja sig. Det lilla rummet var litet och endast inredd i kall betong och en stor säng. Inte precis Paradiset.
”Vi kallar det här rummet för vilorummet” skrattade den unga kvinnan och satte sig bredvid honom på sängen. ”Om det kommer hit en förvirrad man eller kvinna får de sova ut här ett tag innan vi tilldelar dem ett annat, och finare rum.”
Luc kollade på henne med misstänksam blick. Hennes ljusa hårsvall låg tungt och långt på hennes smala axlar och de ljusbruna ögonen glittrade mot honom i det ljusa skenet från rummet på andra sidan av den öppna dörren.
”Vill du ha lite mat?” Kvinnan böjde sig framåt för att plocka upp den lilla brickan med varm mjölk, bakelser och tre mjukbröd. ”Vi var precis på väg att handla när du kom hit. Så detta är tyvärr allt vi har att bjuda på just nu, jag hoppas att det smakar gott.”
”Gott?” Luc skrattade, men tystnade snabbt. ”Jag har levt på sopor och tillfälliga matrester i snart tio år nu. Varm mjölk är det finaste jag har fått på mycket länge.” Han tog brickan ur kvinnans händer och höll brödet i hans händer. Hans händer skakade lite lätt när han förde brödet mot munnen och kvinnan skrattade hjärtligt när hon såg hur mycket Luc njöt av den underbara smaken av simpelt bröd.
”Så…” Kvinnan ställde sig upp. ”När du har ätit upp kan du komma ut till oss andra. Vi skulle precis sätta oss ner för att prata en stund, men vi kan vänta på dig om du vill.”
Hon log åt honom innan hon stängde dörren efter sig. Mörkret lade sig över honom igen, men nu hade hans ögon blivit vana vid det. Mörkgråa skuggor dansade på golvet framför honom. Vanligtvis skulle det ha gjort honom rädd, men den varma mjölken och det färska brödet fick honom på andra tankar.
Vem hade anat att han skulle sitta här just nu? Med varm mat och en skön säng att vila sig på. Luc stoppade ner brickan med mat på golvet och lade sig ner ett tag. Skuggorna dansade fortfarande i taket ovanför, men det gjorde honom ingenting. Filtarna under honom kändes mjuka och kuddarna fick hans nacke att inte göra lika ont längre. Det enda som saknades just nu var en varm dusch och ett ombyte kläder.
Luc satte sig upp igen. En konstig känsla av ångest började sprida sig i hans kropp. Han tänkte att han inte hörde hemma här, att han var född till att leva på gatorna.
”Sluta nu” sa han högt till sig själv och ställde sig upp. Han fick inte känna på detta viset. Han skulle ju vara lycklig nu. Är detta inte vad han har önskat sig i många år nu? Varför känns det som att det kryper maskar under hans skinn – varför känns det som att livet är utanför och väntar på honom?
Luc skakade bort känslorna av obehag. Det var säkert någonting som snabbt skulle passera. Om det inte gjorde det, så skulle han förtränga det ändå.
Luc öppnade dörren och gick försiktigt ut i det ljusa rummet framför honom. En grupp med människor, hemlösa människor, satt i en stor ring mitt på golvet och pratade glatt med varandra. Den unga kvinnan med det blonda hårsvallet satt i mitten och skrattade högt med människorna.
”Ursäkta?” Luc stannade och skämdes en aning när alla människor snabbt tystnade. Det stora, ljusa rummet med aprikosfärgade väggar och stora palmkrukor kändes alldeles för litet nu för en sådan stor folk grupp med människor.
”Vad bra att du är här!” Kvinnan ställde sig upp och borstade av sig med händerna. ”Jag trodde du hade somnat om ett tag. Vill du följa med mig in till mitt kontor är du snäll?”
Luc nickade försiktigt och följde efter henne. De gick genom flera gråa hallar innan de stannade framför en röd dörr. Kvinnan log stilla medan hon låste upp dörren och lät Luc passera.
Rummet var inrett med mörka trämöbler och endast en liten lampa gav ljus åt rummet. Damm flög runt bland Lucs ansikte och han nös hysteriskt.
”Jag vet” skrattade kvinnan och satte sig ner bakom det mörka skrivbordet. ”Jag hjälper ett par dussin människor i veckan, men jag har inte tid att städa mitt egna kontor. Ironiskt, eller hur?”
Luc skrattade hest och satte sig ner på stolen på andra sidan skrivbordet. Han kände hur ångesten rörde sig som orolig lava under hans skinn. Kanske inte detta var en sådan bra idé trots allt?
”Hur mår du?” Kvinnan korsade händerna och spände blicken i honom.
”Bra…” Luc kollade runt och kände hur skammen färgade hans kinder ljusröda. ”Men jag vet inte om detta är en bra idé. Med hjälp och det där. Jag hjälper ju bara andra.”
”Känner du att du inte platsar in här?”
”Jag vet inte riktigt. Jag har ju hjälp femtiofem människor att dö under tio år. Det känns som att jag inte är den som ska ha hjälp. Kanske någon annan istället.”
Kvinnan nickade.
”Har du hjälpt människor att dö?” frågade hon och tog fram ett anteckningsblock. Synen av de vita pappren fick Luc att känna sig obekväm och misstänksam.
”Ja…” Han började försiktigt. ”Jag har inte dödat dem med mina egna händer, om det var det du trodde. De kommer helt enkelt till mig innan de dör för att söka efter lite lycka i sina liv. Kanske en eldbrasa eller en filt att värma benen under. Och jag ger det till dem, eftersom jag inte kan säga nej. Jag är en hjälpare.”
Kvinnan nickade lugnt mot honom och skrev ner någonting i hennes anteckningsblock. Tystnaden mellan dem vibrerade lugnt, men Luc kände sig nu ännu mer misstänksam och orolig över vad hon egentligen skrev ner. Tankarna om att detta var ett misstag blev nu ännu större och han var nära att ställa sig upp och lämna huset när kvinnan sa:
”Mitt namn är Elizabeth och jag kommer att hjälpa dig, om du vill det.” Hon log och kollade upp från sitt block. ”Egentligen är det en annan som hjälper, men jag vill gärna hjälpa dig personligen, om det går för sig?”
Luc nickade och fokuserade blicken på en punkt ovanför Elizabeths ljusa hårsvall. Han ville inte möta hennes blick. Det kändes som att de ljusbruna ögonen kunde tränga igenom hans hårda skal och se på hans vilsna själ. Luc visste att det var hans paranoia som spökade, men han hade levt med den så pass länge att det var hans verklighet, även fast det inte var sanning.
”Vi kan börja prata om hur du blev hemlös” sa Elizabeth och stängde blocket. Hon hade snappat upp att Luc kände sig obekväm när det var öppet.
”Jag vet inte var jag ska börja” Luc hostade till och skammen blev starkare. ”Jag vet bara att jag hade ett fint jobb och att jag helt plötsligt hamnade på gatan utan pengar och husrum. Sedan finns det inte så mycket mer att berätta.”
”Men hade du ingen som kunde hjälpa dig? En vän eller kanske dina föräldrar?”
”Nä... Mina vänner svek ju mig. Mina föräldrar är några som jag inte längre har ett minne av. Jag vet att de lever, men jag vet inte var de håller hus.”
”Men…” Elizabeth rynkade på sin släta panna. ”Tänkte du aldrig på att söka upp dem, för att få den hjälp du behövde? Eller blev tanken om att vara hemlös snabbt den enda lösningen?”
”Söka upp dem?” Luc förstod inte vad hon menade. ”Varför skulle jag söka upp dem? Det var ju dem som lämnade mig. Det var ju dem som var elaka mot mig.”
”Men du kommer ju inte ihåg dem, sa du.”
”Jag vet vad jag sa. Men jag antar att det var på det sättet, eftersom jag inte kommer ihåg dem. Finner du någon annan förklaring till varför jag inte minns mina egna föräldrar? Du, med goda föräldrar, skulle du helt plötsligt sluta minnas dem?”
”Hur vet du att mina föräldrar är goda människor?”
Luc svarade inte. Det fanns inget svar på den frågan. Han visste ju trots allt inte om den unga kvinnans föräldrar var goda människor – det hade ju bara varit ett simpelt antagande från hans sida.
”Vad är ditt namn?” Elizabeth böt samtalsämne.
”Luc Smith.”
”Okej…” Elizabeth nickade igen och kollade på honom med sin genomträngande blick. Den svarta polon som brydde hennes hals fick henne att se skarp och viktig ut. Glasögonen som satt på hennes nästipp skulle ramla i golvet när som helst, tänkte Luc och var tvungen att motstå impulsen att putta upp dem.
”Kan du berätta mer om alla de män som har dött?”
”Finns ingenting att berätta om det.” Luc blev vass.
”Klart att det finns” Elizabeth skrattade hjärtligt och knäppte sina knytnävar under hakan och lutade sig fram. Hennes blick fick Luc att bli nervös. ”Berätta nu, Luc.”
Luc gick igenom alla de femtiofem män som hade dött. Gamla, unga och medelålders. Män med vitt hår, svart hår och rött hår. Män som hade dött i hans famn, under hans filt, bredvid hans eldbrasa och mitt under ett bloss av deras cigarett. Män som hade frusit, män som hade haft blåa läppar, män som alltid dog med ett leende på läpparna.
”Män kommer till mig för att dö, verkar det som” började Luc. ”Under mina tio år som hemlös man har femtiofem dött. Jag kan inte svara varför – men det är som att de dras till mig, som flugor. Som att jag är den enda som de vill dö hos.”
”Hur hittar de dig?”
”Jag kan inte svara på det. Jag möter helt enkelt bara en man och jag känner direkt att jag vill hjälpa honom. Sedan stannar jag oftast med honom över natten och märker sedan att han har dött. Alltid med ett leende på läpparna. Sedan ringer jag en ambulans och går till ett annat ställe. Personalen brukar oftast veta att det är jag som ringer. Jag tror de tror att det är jag som dödar de stackars männen ibland. Men det är det ju inte, visst tror du mig?”
”Självklart tror jag dig” nickade Elizabeth och suckade tyst. ”Men du sa att du oftast hittar dem. Det kanske är du som dras till dem och inte tvärtom? Det kanske är du som har ett behov av att hjälpa andra människor?”
”Nej!” Luc skakade hysteriskt på huvudet. ”Jag vill inte hjälpa dem egentligen! Jag vill inte möta döden så ofta – jag vill inte se ännu en till död mans kropp. Varför tror du att jag skulle vilja hjälpa män att dö?”
”Du kanske har sett någon dö olyckligt, Luc” Elizabeth kisade med ögonen. ”Det kanske är ett omedvetet val du har gjort. Det är ingenting fel med det, jag lovar dig det.”
Luc kände hur ilskan rusade genom hans kropp. Hur vågade denna kvinna sitta här, med sitt blonda hårsvall och sin stela polotröja, och påstå att jag är en simpel mördare? Lucs tankar flög fritt i rummet nu. Han kunde se att Elizabeth kände hans reaktion.
”Jag känner att du är arg nu” började hon och nickade ännu mer. ”Men du är ingen mördare, Luc, om det var det du trodde att jag menade. Jag menar bara att du kanske omedvetet hjälper dem för att du har sett en människa dö olyckligt. Det kan ha hänt när du var liten. Du kanske inte ens kommer ihåg det.”
Luc skakade på huvudet och sade: ”Det kanske är väldigt lätt för dig och sitta och säga detta till mig. Men jag lovar dig, jag har ingenting med detta att göra. Det är männen som söker upp mig och inte tvärtom. Herregud, jag var en advokat förut med bra lön och ett fint liv. Varför skulle jag vilja hjälpa andra människor att dö?”
”Är du rädd?” Elizabeth spände blicken i honom. Luc tappade andan för en kort sekund och lugnade sedan ner sig. Ilskan försvann lika snabbt som den hade kommit och nu fanns endast ett stort lugn i honom. Om jag är rädd? Tänkte han försiktigt. Ja, jag är mycket rädd. Men hur kan denna kvinna veta det? Finns rädslan i mina ögon så tydligt?
”Det räcker för idag” Elizabeth ställde sig upp. ”Följ med mig så kan jag visa dig till ditt rum.”
Luc svalde hårt och nickade. Elizabeth ledde honom ut ur det dammiga rummet och de gick under tystnad igenom ett par till gråa hallar innan de tillslut stannade vid ännu en röd och gammal dörr. Elizabeth öppnade dörren och Luc ville genast börja gråta.
Det lilla rummet var det finaste han hade sett. Väggarna var målade i en gräddig vit färg, och möblerna var mörkt bruna. En stor säng stod i det högra hörnet, precis under det stora fönstret som visade Londons höghus. I det andra hörnet stod ett vackert litet skrivbord med ett tomt anteckningsblock på och den lilla lampan i taket gav rummet ett behagligt och dovt ljus. Luc ville vände sig om och krama den unga kvinnan.
”Vet du vad, Luc” sa Elizabeth och ledde honom in i rummet. ”Du kanske inte tror att jag kan hjälpa dig. Att din verklighet är den enda verkligheten som finns. Men jag lovar dig en sak och det är att jag kommer hjälpa dig. Du kommer att minnas.”
Hon log snett mot honom innan hon försiktigt stängde den röda dörren. Luc kunde höra hennes steg försvinna i hallen och hur de senare var alldeles tysta. Endast Luc och hans tankar fanns nu kvar i det lilla och vackra rummet.
Minnas vad? Tänkte han och satte sig på den stora sängen. Jag har ingenting att minnas. Ingenting förutom de senaste tio åren som har gjort mig olycklig. Inte lika lycklig som min mammas äppelkaka. Ingenting mer än det. Luc tog av sig sin smutsiga jacka och lade sig ner i sängen. Endast ångest, oro och en smula lycka över rummet fanns nu inom honom. Luc hade ingen aning om att han redan hade börjat minnas. Inget stort, men ett mycket viktigt minne om en äppelkaka.
”Jo, hjälp mig du…” skrattade Luc och somnade.