LUC - OCH DE SISTA DAGARNA

Han lever bland krossade drömmar och krossade själar. Han vandrar bland förlorade hopp och förlorade liv, som varje natt skriker till honom med fräsande ord och spetsiga tungor. Han förstår dem inte. Han vandrar bland skuggor från det förflutna. Skuggor som varje natt kommer för att besöka honom.

De smyger upp för väggarna och iakttar honom. Blanka hål till ögon kollar på honom medan han blundar. De ser honom. De ser honom göra allting. De ser honom andas, de ser honom äta sin lunch och de ser honom försöka sova om nätterna.

Han valde aldrig detta livet. Han valde aldrig att försöka hjälpa dem. Hjälpa dem att hitta tillbaka till framtiden, att sluta springa bland det förflutna med skrik i halset och vilda blickar. Han bad aldrig om det.

Luc bad aldrig om att bli en räddare i nöden. En prins i en skinande sköld på en vit häst. En paladin med ett hjärta av det renaste guld. Han kunde inte veta att hans rena samvete en dag skulle få honom att önska döden. Han smakade ofta på det ordet. Döden – skulle det ordet, som nu för tiden var tabu, skänka honom evig ro? Skulle han belönas med vackra dagar i himlen, bredvid en man han hela sitt liv hade tillbett? En man som aldrig hade svarat honom? Skulle han ta emot Luc med öppna armar, ge honom sinnesfrid? Luc vet inte. Luc vet ingenting längre. Det enda han är medveten om, är att han är fast bland kloakråttor och ett konstant mörker bland Londons mörkaste gator. Det är det enda Luc är medveten om. Det är den enda verkligenheten Luc känner till.

Om det är en verklighet som han förtjänar vet han som sagt inte. Han kommer inte ihåg vad hans liv handlade om innan detta. Innan denna misär.
Så nu framför den sprakande eldstaden bakom en folktom bar i de norra delarna av centrala London är Luc ingenting mer än en ovetandes man med litet hopp för framtiden. Hösten som nu ligger tung över de våta gatorna i ett kallt land är någonting som Luc har varit rädd för. För han vet inte med säkerhet om han kommer överleva veckans alla isande nätter. Inget skydd ges till honom bredvid eldstaden, även fast elden vajar och sprakar varm i natten. Det enda skyddet Luc har är en malbit filt som han inte minns hur han fick. Kanske var det hans frusna händer och frusna hjärta som drev honom till att stjäla filten ur en butik runt hörnet. Kanske var det en filt han hade haft med sig från sitt barnhem. Luc minns inte. Han minns inte hur livet var innan detta.

”Ursäkta?” En tom röst började tala med honom i mörkret. En röst som inte hade länge kvar att prata. En röst som snart skulle ligga tyst bland Londons blöta höstlöv och glömda papper. Där skulle den rösten ligga tills någon stackars människa snubblade över den. Luc hade sett det allt för många gånger.

”Ja?”

”Kan du inte dela med dig litet? Av filten menar jag.”

Luc bredde ut filten över mannen som satt bredvid honom. Eldlågorna kunde inte kasta sitt ljus långt nog för att han skulle se mannens ögon eller ansikte. Luc kunde inte veta om det var en människa eller en våldnad som satt bredvid honom inatt. Det enda som avslöjade att det faktiskt satt någon med honom under taket vid den lilla tunnan med eld var de väsande och tunga andetagen som ekade i natten.

”Är du förkyld?” Luc tog försiktigt bort hans del av filten från hans egna ben och stoppade den på mannens.

Mannen hostade till och de tunga andetagen tystnade för ett litet tag. Luc kunde höra hur mannen försökte samla kraft till att tala igen.

”Ja...” Mannen visste inte riktigt hur han skulle formulera sig. ”Hur definierar du ordet sjuk, vän? Förkyld i lungorna har jag varit i många veckor nu. Sjuk i huvudet är jag väl också, i alla fall om du hör runt med resten av patrasket som brukar spenderna nätterna här.” Han gav ifrån sig ett hest skratt och fortsatte sedan att hosta bland händerna. Luc visste att filten inte skulle hjälpa den sjuka mannen. Hans lungor skulle inte helas av en sådan liten procent värme. Men kanske skulle en hjälpande hand och ett mänskligt stöd få honom att känna sig bättre till mods. Dö för tidigt, men alldeles för lyckligt, tänkte Luc och drog på mungiporna. Han hoppades att mannen ändå, bland all denna misär och kyla, var lycklig. Lycklig över att ha en filt över benen och en eld att värma händerna under.

”Du är ny här, va?”

”Ja, det kan man säga” sa Luc. ”Ny till detta liv är jag inte. Men ny på detta ställe är jag.”
”Är jag alldeles för framåt om jag frågar hur du kom hit?” Mannen rörde på sig lite osäkert under filten, rädd för vad Lucs svar skulle låta som.

”Nej...” tvekade Luc och försökte att se mannen i ögonen, men de syntes inte. ”Men jag kanske kan få fråga dig först varför du så gärna vill veta det?”

”Åh, du vet” började mannen försiktigt. ”Jag blir sjuttiofem år gammal imorgon, vän. Det finns inte många historier kvar att berätta till mig, så jag söker ständigt efter nya. De sista som finns kvar för mig att höra. Det är den enda underhållningen som finns kvar i mitt liv nu. Att få höra om andras människors öden.”

”Menar du skadeglädje?”

”Nej!” Mannen började andas tyngre. ”Förlåt, det var inte så jag menade när jag sade andra människors öden. Jag menade inte att jag vill gotta mig i andras misär. Jag tycker bara om att höra deras historier, om deras öden. För jag vet mitt öde och hur jag kom hit. Kanske finns det någon som har varit med om något liknande, men jag förstår om du inte vill berätta nu, vän.”

”Jag förstår precis vad du menar” Luc skrattade tyst. Han uppskattade att känna sitt skratt på läpparna igen. Det var alldeles för längesedan nu.

”Min historia är väl ingenting att egentligen tala om” började Luc tyst. ”Jag hamnade väl här på samma sätt som alla andra gjorde. Ett par misstag i ett tidigare liv och sedan sitter man med rumpan i diket och tar sig inte upp. Men om jag ska vara ärlig, så minns jag inte hur jag hamnade här, min vän. Jag har inget minne av ett tidigare liv.”
Den gamla mannen förblev tyst. Luc förstod att den gamla mannen inte ville verka jobbig med de tusen frågorna som skulle komma efter Lucs diffusa svar. Ingen ville väl prata historia och minnen med någon som inte kom ihåg någonting. Luc förstod honom.
”Din historia då, min gamla vän? Vill du berätta den för mig?”
”Var ska man börja?” Den gamle mannen skrattade högt och hostade sedan till. Luc kunde höra hur den äldres lungor vibrerade inuti kroppen. Han skulle inte överleva natten.
”Jag rymde hemifrån när jag var femton år gammal” började mannen. ”Jag tog mig ända hit till London, med hopp om ett bättre liv. Började jobba för en hemskt elak man ett år senare och… Ja, allting slutade med att jag hamnade här. På gränderna tiggandes om ett mål mat för dagen. Sedan dess har det varit min tillvaro.”
Luc nickade trött mot mannens osynliga ansikte och blundade sedan hårt. Luc förstod att den gamle mannen ville hitta någon som hade känt hans mor eller far, eller kanske till och med hade jobbat för samma skurk. Den gamle mannen ville ha svar på alla sina tusentals frågor, men hade fortfarande inte hittat något svar.
Instinkten om att den gamle mannen skulle dö svarslös fick Luc att frysa okontrollerat. En våg av rivande ångest flödande genom hans kalla kropp, men han kunde inte ta filten från mannens knä. En döende man ska få sina sista timmar till de finaste, även fast en sketen ullfilt inte skänker lycka i en kall vattenpöl framför en liten eldbrasa.
”Jag är väldigt trött nu” Mannen sjönk ihop litet bredvid Luc. ”Är det okej med dig, om jag lutar mig litet mot dig och sover en liten stund? Jag har inte sovit på två dagar pågrund av kylan, och med filten och elden blir det litet varmare.”
”Ja, visst, sov du.” Luc makade lite närmare så att den gamle mannen kunde luta sitt lilla huvud mot hans påpälsade axel.
Den gamle mannens ansikte syntes nu i skenet av elden. Det fårade ansiktet såg trött ut och det vita håret spretade försiktigt ut genom den trasiga och skitiga mössan som satt på hans hjässa. Luc undrade trött hur länge mannen hade haft den mössan. Kanske var det samma mössa som han satte på sig när han bestämde sig för att lämna sitt hem.
Luc ville inte tänka på sådana saker. Han ville bara att mannen skulle sova gott nu. Så Luc lutade sig försiktigt bak mot den kalla väggen och stoppade sin smutsiga hatt under mannens huvud för att göra det bekvämare för honom. I sömnen log mannen mjukt mot honom.
De isande vindarna som hade dragit genom London ett par dagar nu försvann plötsligt och fick den lilla gränden att bli litet varmare än tidigare. Om Luc hade varit religiös hade han tackat Gud, men det var han inte. Han brydde sig inte nämnvärt om att varmare vindarna nu strömmande mot dem, eftersom han redan hade förlorat sig själv i en tung sömn.

En liten skur av iskallt duggregn väckte Luc ett par timmar senare. Den blodröda solen hade börjat klättra uppför husfasaderna och ett lager av kritvit frost hade lagt sig över hans kropp under natten. Den lilla eldbrasan hade förvandlats till en hög av grå och tunn aska och Luc kände nu hur kall han egentligen hade varit under natten.
Han famlade försiktigt med trötta ögon efter den lilla ullfilten. Luc blev förvånad när han upptäckte hur filten låg utbredd över en liten och tung kropp, som hade ramlat ned från hans axel på marken under dem.
”Stackars man” sa Luc tyst. ”Sova på den kalla marken kan ju inte vara bra för en sådan gammal man tycker man ju…” Han mindes den äldre mannen nu. Mannen med de tusentals rynkorna och den trasiga mössan som täckte över hans vita hår.
Luc ställde sig upp på darriga ben och gick ett steg framåt mot mannen. Han böjde sig sedan ned mot mannens huvud och försökte att skaka liv i honom. En känsla av oro och skräck dansade uppför Lucs rygg när han märkte att mannen inte vaknade upp ur sömnen. Luc satte sig ner igen och stirrade på mannens ansikte. Ett ansikte som fortfarande log. Ett ansikte som såg fridfullt och lugnt ut, även fast frosten prydde mustaschen, kall och vit.
”Ännu en…” Lucs röst hördes knappt. Alla de viktiga människorna med viktiga väskor som gick förbi dem ett par meter ifrån verkade inte bry sig nämnvärt om de två männen som befann sig i gränden. Om man har ett jobb orkar man inte bry sig om en uteliggares liv, tänkte Luc och kollade med förakt mot människorna som passerade dem utan att vända på blicken.
Detta var den femtiofemte mannen som hade dött i hans närhet nu. Luc trodde inte att han betydde otur för dessa män, nej, tvärtom, han betydde tur. Han hjälpte dem. Fick dem att känna sig lyckliga och fridfulla innan de tog deras sista andetag i Lucs närhet. Han kunde inte erbjuda dem mycket. Kanske ett litet samtal, en filt eller en varm eldbrasa om nätterna. Inte mycket för omvärlden, men en hel del för en hemlös man som var kall om fötterna och som inte hade något hopp kvar.
Luc ställde sig upp igen. När skulle någon hjälpa honom måntro? När skulle någon vänlig själ ge honom sitt hopp och sin lycka tillbaka? Han skakade på huvudet åt sina naiva tankar. Han var alldeles för trött och för ledsen för att tänka på sådana här saker. Han ville bara sörja den gamle mannen ett tag, försöka få tag i ett sjukhus och sedan vandra med tunga ben till en annan gränd. Till en annan man eller kvinna som behövde hans smutsiga och smala axel att gråta ut på.
London brydde sig inte om honom när han efter ett tag gick ut från gränden. Storvuxna män med kolsvarta kostymer rynkade på näsan åt honom och bad honom att skaffa sig ett jobb. Absolut, tänkte Luc och log halvhjärtat åt den tredje mannen som bad honom att klippa sig, det är väldigt lätt att skaffa sig ett jobb. Det är därför jag väljer att vara hemlös, förstår du. Även fast jag skulle kunna ordna upp mitt arma liv på en sekund.
Luc fortsatte nedför den befolkade gatan. Brydde sig inte om att gå mot väggarna som en blodigel, för att underlätta för folk som var rädda för honom. Inte en enda fluga har jag dödat i hela mitt liv, och ändå är folk rädda för mig, bara för att smutsigt skägg pryder min haka och för att jag inte har duschat på ett bra tag.
Luc ville egentligen inte fundera över sådana här saker. Inte ville han heller tänka på hur många som han hade fått se ta sina sista andetag. Allting hade börjat för tio år sedan, när Luc var tjugosex år gammal. En till synes mycket vacker man, med ett brett leende och ett par gnistrande och bruna ögon som fick varje dam att falla för honom. Luc hade arbetat som en advokat och kunde skatta sig lycklig. Han kunde bada i pengar och om han ville kunde han äta guld till frukost. Ett liv som många vill ha, tänkte Luc trött.
Men en sorgsen dag i december när han precis hade fyllt tjugosex år gammal förändrades allting väldigt snabbt. Ett litet samtal och Luc hade inte längre ett respektfullt jobb. Istället blev han fälld för osanning och förtal och fick spendera tre år på fängelset. Där betydde hans pengar och hans höga ställning i samhället ingenting. Luc var en parasit i fängelset. En parasit som till varje pris skulle veta om det. Och han fick veta om det. Varje dag och natt fick han med hjälp av slag och sparkar veta om att han inte betydde någonting.
Sedan kom han ut. Ärrad, skäggig och utan ett liv. Allting som hade betytt någonting för honom var nu borta. Hans nyaste flickvän, Lily Rose, hade tagit hans käraste ägodelar och flytt till Italien med sin älskare. Hans närmaste vänner hade gått ut till pressen och pratat om hans mörkaste hemligheter.
En parasit.
Utan jobb, hem och hjälp hamnade Luc tillslut i en gränd tillsammans med tre andra män. De var förvånande över att han var så ung och att han redan hade hamnat på gatan tillsammans med dem. Två av männen, Eric och Charles, var bröder och trivdes ganska bra med livet som hemlösa män. Frihet är underbart, sa dem alltid och skrattade högt efter dem glupskt hade klunkat i sig en liter med bärnstensfärgade drycker.
Även fast Lucs första instinkt var att fly från dessa män kunde han inte. Någonting stoppade honom från att byta gränd den natten. Så Luc stannade. Tände en brasa och fick ta emot lovord och komplimanger för att han försökte hjälpa dem. Han lät Charles gråta mot hans axel under natten. Charles ville ju bara vara en fri man. Så under natten vaknade även Eric upp och kröp närmare Luc och Charles.
Luc bjöd männen på cigaretter och pratade med dem, ända tills solen vaknade och gav dem lite extra värme. Eric tackade så mycket för att Luc orkade lyssna på honom och hans lite yngre bror. Sa att han hade gjort deras liv litet lättare nu.
Sedan somnade Luc och vaknade upp till två döda män vid hans sida. Båda dog med ett fridfullt leende om läpparna.

Luc stannade upp. Han ville ju inte tänka på detta. Han ville ju egentligen bara glömma alla dessa män som hade dött vid honom under de sista tio åren. Även fast de alla hade dött lyckliga av Luc ville han inte minnas dem. Han ville inte vara den porten för människor, innan de somnade in och färdades mot okända destinationer.
Luc kollade upp. En stor skylt satt ovanför honom och på den stod det: Om du fryser om natten, kom till Elizabeth och sök hjälp. Du vågar!

Luc stod tyst och kollade upp på skylten. Skulle han våga ta steget? Människorna runt honom skällde på honom för att han stod i vägen, men Luc brydde sig inte. Utan att han själv märkte det började han försiktigt att röra sig mot dörren som skylten satt ovanför.
En liten och nätt trädörr med ett mörkt handtag. Fanns hjälpen innanför den lilla och fina dörren, undrade Luc misstänksamt och stannade upp.
Kanske var det hans tur nu? Att få den hjälp han så desperat ville ha. Att komma bort från gatorna och komma tillbaka till sitt gamla liv. För det var väl det han ville? Luc viftade snabbt undan tankarna. Klart att det var det han ville. Ingen ville väl leva som en hemlös man, förutom Eric och Charles. Men de hade ju dött tids nog.
Han hade ju hjälp så många nu. Femtiofem män hade han hjälp att dö fridfulla och lyckliga, utan att själv vara medveten om det. Nu var det hans tur att bli välsignad, fridfull och lyckligt leende på gatan. Nu var det Luc som skulle somna med ett leende om läpparna.
Luc vände snabbt på huvudet och stirrade mot gränden som knappt syntes längre. Mannen låg fortfarande kvar, täckt av filten, och sov djupt. Han skulle aldrig mer vakna upp, men han frös åtminstone inte längre, tänkte Luc och drog på mungiporna.
Förhoppningsvis skulle en förbipasserande ringa till sjukhuset och be dem hämta upp honom. Luc hade inte tid att leta upp en telefon, även fast det var hans rutiner. Skratta med dem, prata med dem, täcka över dem och sedan ringa sjukhuset och meddela att ännu en hemlös man har tagit sitt sista andetag.
Nej, inte idag, tänkte Luc och vände tillbaka på huvudet. Hans blick gled mot dörren och en våg av ångest, oro och misstänksamhet spred sig genom hans kropp och flöt ut i hans kalla blodomlopp.
Sedan tog han steget, även fast han ville springa tillbaka och gömma sig. Den lilla dörren kändes tung mot hans kropp och när den tillslut gick upp gick han rakt in i en vägg av olika dofter. Hembakta bullar, liljor och röda rosor fick hans kropp att börja skaka av sorg. Det var så längesedan han hade känt någon annan lukt än död, kyla och brinnande ved.

Luc log försiktigt och sedan svartnade allting. Han märkte inte hur hans kropp handlöst föll mot marken.