LUC - OCH DE SISTA DAGARNA DEL 2

Luc blinkade till chockerat. Vad hade hänt med honom? En brännande smärta dansade försiktigt på hans kalla panna och det mörka rummet som han låg i luktade inte rosor eller bakelser. Den enda lukten som fanns i detta lilla rum var hans egna. Smuts och sorg.
Luc satte sig försiktigt upp och kände efter med händerna. Ingenting låg framför honom. Endast en varm och stor säng fanns under honom och de mjuka kuddarna och filtarna fick honom att känna sig obekväm. Det var så längesedan han hade haft en ren kudde och en fin filt.
Luc hoppade till när en dörr öppnades framför honom. Chocken av allt ljus som strömmade in mot honom fick honom att gömma ögonen bland hans smutsiga händer.
”Hur mår du?” En ljus och kvinnlig röst hördes framför honom. Sedan en dov duns när en bricka med mat landade på golvet framför honom. Lukten av bakelser och varm mjölk fick Luc att öppna ögonen igen och vänja sig. Det lilla rummet var litet och endast inredd i kall betong och en stor säng. Inte precis Paradiset.
”Vi kallar det här rummet för vilorummet” skrattade den unga kvinnan och satte sig bredvid honom på sängen. ”Om det kommer hit en förvirrad man eller kvinna får de sova ut här ett tag innan vi tilldelar dem ett annat, och finare rum.”
Luc kollade på henne med misstänksam blick. Hennes ljusa hårsvall låg tungt och långt på hennes smala axlar och de ljusbruna ögonen glittrade mot honom i det ljusa skenet från rummet på andra sidan av den öppna dörren.
”Vill du ha lite mat?” Kvinnan böjde sig framåt för att plocka upp den lilla brickan med varm mjölk, bakelser och tre mjukbröd. ”Vi var precis på väg att handla när du kom hit. Så detta är tyvärr allt vi har att bjuda på just nu, jag hoppas att det smakar gott.”
”Gott?” Luc skrattade, men tystnade snabbt. ”Jag har levt på sopor och tillfälliga matrester i snart tio år nu. Varm mjölk är det finaste jag har fått på mycket länge.” Han tog brickan ur kvinnans händer och höll brödet i hans händer. Hans händer skakade lite lätt när han förde brödet mot munnen och kvinnan skrattade hjärtligt när hon såg hur mycket Luc njöt av den underbara smaken av simpelt bröd.
”Så…” Kvinnan ställde sig upp. ”När du har ätit upp kan du komma ut till oss andra. Vi skulle precis sätta oss ner för att prata en stund, men vi kan vänta på dig om du vill.”
Hon log åt honom innan hon stängde dörren efter sig. Mörkret lade sig över honom igen, men nu hade hans ögon blivit vana vid det. Mörkgråa skuggor dansade på golvet framför honom. Vanligtvis skulle det ha gjort honom rädd, men den varma mjölken och det färska brödet fick honom på andra tankar.
Vem hade anat att han skulle sitta här just nu? Med varm mat och en skön säng att vila sig på. Luc stoppade ner brickan med mat på golvet och lade sig ner ett tag. Skuggorna dansade fortfarande i taket ovanför, men det gjorde honom ingenting. Filtarna under honom kändes mjuka och kuddarna fick hans nacke att inte göra lika ont längre. Det enda som saknades just nu var en varm dusch och ett ombyte kläder.
Luc satte sig upp igen. En konstig känsla av ångest började sprida sig i hans kropp. Han tänkte att han inte hörde hemma här, att han var född till att leva på gatorna.
”Sluta nu” sa han högt till sig själv och ställde sig upp. Han fick inte känna på detta viset. Han skulle ju vara lycklig nu. Är detta inte vad han har önskat sig i många år nu? Varför känns det som att det kryper maskar under hans skinn – varför känns det som att livet är utanför och väntar på honom?
Luc skakade bort känslorna av obehag. Det var säkert någonting som snabbt skulle passera. Om det inte gjorde det, så skulle han förtränga det ändå.
Luc öppnade dörren och gick försiktigt ut i det ljusa rummet framför honom. En grupp med människor, hemlösa människor, satt i en stor ring mitt på golvet och pratade glatt med varandra. Den unga kvinnan med det blonda hårsvallet satt i mitten och skrattade högt med människorna.
”Ursäkta?” Luc stannade och skämdes en aning när alla människor snabbt tystnade. Det stora, ljusa rummet med aprikosfärgade väggar och stora palmkrukor kändes alldeles för litet nu för en sådan stor folk grupp med människor.
”Vad bra att du är här!” Kvinnan ställde sig upp och borstade av sig med händerna. ”Jag trodde du hade somnat om ett tag. Vill du följa med mig in till mitt kontor är du snäll?”
Luc nickade försiktigt och följde efter henne. De gick genom flera gråa hallar innan de stannade framför en röd dörr. Kvinnan log stilla medan hon låste upp dörren och lät Luc passera.
Rummet var inrett med mörka trämöbler och endast en liten lampa gav ljus åt rummet. Damm flög runt bland Lucs ansikte och han nös hysteriskt.
”Jag vet” skrattade kvinnan och satte sig ner bakom det mörka skrivbordet. ”Jag hjälper ett par dussin människor i veckan, men jag har inte tid att städa mitt egna kontor. Ironiskt, eller hur?”
Luc skrattade hest och satte sig ner på stolen på andra sidan skrivbordet. Han kände hur ångesten rörde sig som orolig lava under hans skinn. Kanske inte detta var en sådan bra idé trots allt?
”Hur mår du?” Kvinnan korsade händerna och spände blicken i honom.
”Bra…” Luc kollade runt och kände hur skammen färgade hans kinder ljusröda. ”Men jag vet inte om detta är en bra idé. Med hjälp och det där. Jag hjälper ju bara andra.”
”Känner du att du inte platsar in här?”
”Jag vet inte riktigt. Jag har ju hjälp femtiofem människor att dö under tio år. Det känns som att jag inte är den som ska ha hjälp. Kanske någon annan istället.”
Kvinnan nickade.
”Har du hjälpt människor att dö?” frågade hon och tog fram ett anteckningsblock. Synen av de vita pappren fick Luc att känna sig obekväm och misstänksam.
”Ja…” Han började försiktigt. ”Jag har inte dödat dem med mina egna händer, om det var det du trodde. De kommer helt enkelt till mig innan de dör för att söka efter lite lycka i sina liv. Kanske en eldbrasa eller en filt att värma benen under. Och jag ger det till dem, eftersom jag inte kan säga nej. Jag är en hjälpare.”
Kvinnan nickade lugnt mot honom och skrev ner någonting i hennes anteckningsblock. Tystnaden mellan dem vibrerade lugnt, men Luc kände sig nu ännu mer misstänksam och orolig över vad hon egentligen skrev ner. Tankarna om att detta var ett misstag blev nu ännu större och han var nära att ställa sig upp och lämna huset när kvinnan sa:
”Mitt namn är Elizabeth och jag kommer att hjälpa dig, om du vill det.” Hon log och kollade upp från sitt block. ”Egentligen är det en annan som hjälper, men jag vill gärna hjälpa dig personligen, om det går för sig?”
Luc nickade och fokuserade blicken på en punkt ovanför Elizabeths ljusa hårsvall. Han ville inte möta hennes blick. Det kändes som att de ljusbruna ögonen kunde tränga igenom hans hårda skal och se på hans vilsna själ. Luc visste att det var hans paranoia som spökade, men han hade levt med den så pass länge att det var hans verklighet, även fast det inte var sanning.
”Vi kan börja prata om hur du blev hemlös” sa Elizabeth och stängde blocket. Hon hade snappat upp att Luc kände sig obekväm när det var öppet.
”Jag vet inte var jag ska börja” Luc hostade till och skammen blev starkare. ”Jag vet bara att jag hade ett fint jobb och att jag helt plötsligt hamnade på gatan utan pengar och husrum. Sedan finns det inte så mycket mer att berätta.”
”Men hade du ingen som kunde hjälpa dig? En vän eller kanske dina föräldrar?”
”Nä... Mina vänner svek ju mig. Mina föräldrar är några som jag inte längre har ett minne av. Jag vet att de lever, men jag vet inte var de håller hus.”
”Men…” Elizabeth rynkade på sin släta panna. ”Tänkte du aldrig på att söka upp dem, för att få den hjälp du behövde? Eller blev tanken om att vara hemlös snabbt den enda lösningen?”
”Söka upp dem?” Luc förstod inte vad hon menade. ”Varför skulle jag söka upp dem? Det var ju dem som lämnade mig. Det var ju dem som var elaka mot mig.”
”Men du kommer ju inte ihåg dem, sa du.”
”Jag vet vad jag sa. Men jag antar att det var på det sättet, eftersom jag inte kommer ihåg dem. Finner du någon annan förklaring till varför jag inte minns mina egna föräldrar? Du, med goda föräldrar, skulle du helt plötsligt sluta minnas dem?”
”Hur vet du att mina föräldrar är goda människor?”
Luc svarade inte. Det fanns inget svar på den frågan. Han visste ju trots allt inte om den unga kvinnans föräldrar var goda människor – det hade ju bara varit ett simpelt antagande från hans sida.
”Vad är ditt namn?” Elizabeth böt samtalsämne.
”Luc Smith.”
”Okej…” Elizabeth nickade igen och kollade på honom med sin genomträngande blick. Den svarta polon som brydde hennes hals fick henne att se skarp och viktig ut. Glasögonen som satt på hennes nästipp skulle ramla i golvet när som helst, tänkte Luc och var tvungen att motstå impulsen att putta upp dem.
”Kan du berätta mer om alla de män som har dött?”
”Finns ingenting att berätta om det.” Luc blev vass.
”Klart att det finns” Elizabeth skrattade hjärtligt och knäppte sina knytnävar under hakan och lutade sig fram. Hennes blick fick Luc att bli nervös. ”Berätta nu, Luc.”
Luc gick igenom alla de femtiofem män som hade dött. Gamla, unga och medelålders. Män med vitt hår, svart hår och rött hår. Män som hade dött i hans famn, under hans filt, bredvid hans eldbrasa och mitt under ett bloss av deras cigarett. Män som hade frusit, män som hade haft blåa läppar, män som alltid dog med ett leende på läpparna.
”Män kommer till mig för att dö, verkar det som” började Luc. ”Under mina tio år som hemlös man har femtiofem dött. Jag kan inte svara varför – men det är som att de dras till mig, som flugor. Som att jag är den enda som de vill dö hos.”
”Hur hittar de dig?”
”Jag kan inte svara på det. Jag möter helt enkelt bara en man och jag känner direkt att jag vill hjälpa honom. Sedan stannar jag oftast med honom över natten och märker sedan att han har dött. Alltid med ett leende på läpparna. Sedan ringer jag en ambulans och går till ett annat ställe. Personalen brukar oftast veta att det är jag som ringer. Jag tror de tror att det är jag som dödar de stackars männen ibland. Men det är det ju inte, visst tror du mig?”
”Självklart tror jag dig” nickade Elizabeth och suckade tyst. ”Men du sa att du oftast hittar dem. Det kanske är du som dras till dem och inte tvärtom? Det kanske är du som har ett behov av att hjälpa andra människor?”
”Nej!” Luc skakade hysteriskt på huvudet. ”Jag vill inte hjälpa dem egentligen! Jag vill inte möta döden så ofta – jag vill inte se ännu en till död mans kropp. Varför tror du att jag skulle vilja hjälpa män att dö?”
”Du kanske har sett någon dö olyckligt, Luc” Elizabeth kisade med ögonen. ”Det kanske är ett omedvetet val du har gjort. Det är ingenting fel med det, jag lovar dig det.”
Luc kände hur ilskan rusade genom hans kropp. Hur vågade denna kvinna sitta här, med sitt blonda hårsvall och sin stela polotröja, och påstå att jag är en simpel mördare? Lucs tankar flög fritt i rummet nu. Han kunde se att Elizabeth kände hans reaktion.
”Jag känner att du är arg nu” började hon och nickade ännu mer. ”Men du är ingen mördare, Luc, om det var det du trodde att jag menade. Jag menar bara att du kanske omedvetet hjälper dem för att du har sett en människa dö olyckligt. Det kan ha hänt när du var liten. Du kanske inte ens kommer ihåg det.”
Luc skakade på huvudet och sade: ”Det kanske är väldigt lätt för dig och sitta och säga detta till mig. Men jag lovar dig, jag har ingenting med detta att göra. Det är männen som söker upp mig och inte tvärtom. Herregud, jag var en advokat förut med bra lön och ett fint liv. Varför skulle jag vilja hjälpa andra människor att dö?”
”Är du rädd?” Elizabeth spände blicken i honom. Luc tappade andan för en kort sekund och lugnade sedan ner sig. Ilskan försvann lika snabbt som den hade kommit och nu fanns endast ett stort lugn i honom. Om jag är rädd? Tänkte han försiktigt. Ja, jag är mycket rädd. Men hur kan denna kvinna veta det? Finns rädslan i mina ögon så tydligt?
”Det räcker för idag” Elizabeth ställde sig upp. ”Följ med mig så kan jag visa dig till ditt rum.”
Luc svalde hårt och nickade. Elizabeth ledde honom ut ur det dammiga rummet och de gick under tystnad igenom ett par till gråa hallar innan de tillslut stannade vid ännu en röd och gammal dörr. Elizabeth öppnade dörren och Luc ville genast börja gråta.
Det lilla rummet var det finaste han hade sett. Väggarna var målade i en gräddig vit färg, och möblerna var mörkt bruna. En stor säng stod i det högra hörnet, precis under det stora fönstret som visade Londons höghus. I det andra hörnet stod ett vackert litet skrivbord med ett tomt anteckningsblock på och den lilla lampan i taket gav rummet ett behagligt och dovt ljus. Luc ville vände sig om och krama den unga kvinnan.
”Vet du vad, Luc” sa Elizabeth och ledde honom in i rummet. ”Du kanske inte tror att jag kan hjälpa dig. Att din verklighet är den enda verkligheten som finns. Men jag lovar dig en sak och det är att jag kommer hjälpa dig. Du kommer att minnas.”
Hon log snett mot honom innan hon försiktigt stängde den röda dörren. Luc kunde höra hennes steg försvinna i hallen och hur de senare var alldeles tysta. Endast Luc och hans tankar fanns nu kvar i det lilla och vackra rummet.
Minnas vad? Tänkte han och satte sig på den stora sängen. Jag har ingenting att minnas. Ingenting förutom de senaste tio åren som har gjort mig olycklig. Inte lika lycklig som min mammas äppelkaka. Ingenting mer än det. Luc tog av sig sin smutsiga jacka och lade sig ner i sängen. Endast ångest, oro och en smula lycka över rummet fanns nu inom honom. Luc hade ingen aning om att han redan hade börjat minnas. Inget stort, men ett mycket viktigt minne om en äppelkaka.
”Jo, hjälp mig du…” skrattade Luc och somnade.

Smygrasismen måste försvinna:

Jag har valt att kommentera flera hopsatta inlägg av bloggerskan Paow, eller Paulina Danielsson som hon egentligen heter. Denna bloggerska är bara sexton år gammal och är ofta ute på djupt vatten när det kommer till hennes egna åsikter och inlägg i sin blogg.

Inlägg 1: Länk
Inlägg 2: Länk
Inlägg 3: Länk
Inlägg 4: Länk

Från ingenstans började Paulina skriva om invandrare och Sverigedemokraternas politik. Hon ansåg att invandrare som misskötte sig i vårt land skulle bli hemskickade på en gång och att vi sedan skulle stänga gränserna till Sverige, eftersom vi tar in alldeles för mycket ”nytt folk”.

Människor som läser Paulinas blogg började direkt bombardera henne med elaka kommentarer och om att hon var en rasist som förtjänade att bli dödad. Paulina attackerade tillbaka, med att uttala sig om att det inte var hennes fel att hon var en människa som Hitler ville avla fram och att mörka människor inte var lika mycket värda som vita människor.

Hatet i hennes blogg och bland kommentarerna eskalerade snabbt. Paulina gick ut med att hon hade blivit Sverigedemokrat och hon uppmanade alla sina unga läsare att rösta på dem i nästa riksdagsval. Vid den här punkten har jag följt med Paulinas blogg ända från starten och jag börjar nu bli irriterad på henne, men mest rädd för att hennes allt för unga läsare ska påverkas och tro blint på alla de ord hon skriver.

Enligt mig är vi alla lika mycket värda. Det spelar ingen roll om du är muslim, kristen eller buddhist, du har lika mycket rätt att finnas och ha din tro, utan att någon ska kritisera dig eller förolämpa dig. För även fast det finns många negativa delar med religion, är det inte det vi ska fokusera på. Varför ska vi slösa vår tid och vår energi på att hata och bara uppmärksamma negativa delar med en viss religion, i detta fall islam?

Muslimerna är inte ett hot mot oss. Jag ser muslimer varje dag och jag är inte rädd för dem. Varför skulle jag vara det? Muslimer är lika mycket människor som vi är. Muslimer skrattar, har roligt, har röda hjärtan och ett precis lika invecklat blodomlopp som vi västerlänningar har. De har fester, de gråter ibland och de lever sitt till så gott de kan. Precis som vi gör. Ska vi frysa ut dem och behandla dem som ohyra endast för att de har en annorlunda tro? En annan Gud?
Vi kan inte heller skicka hem invandrare bara för att de beter sig illa. Vad ska vi då göra med alla de svenskar som beter sig illa? De svenskar som våldtar, mördar eller misshandlar andra människor? Spelar det ingen roll om du har blivit född här och har blont hårsvall?

Varför reagerar vi inte heller på om en dansk eller en finsk begår brott i Sverige? Varför reagerar vi inte om det kommer en grupp med norrmän och vill flytta till det här landet? Spelar det ingen roll eftersom vi är grannar med varandra? Men har det då ingen betydelse att vi alla är medmänniskor och bor på samma jord? Att vi, istället för att nedvärdera och hata, egentligen ska ta hand om varandra och respektera varandra för de människor vi är?


Jag förstår inte tankesättet Paulina har. Att gång på gång skriva ut ordet blatte och neger i sin blogg. Två ord som kan såra en människa djupt. Sedan skriver hon direkt efter att vi ska rösta på SD och att gränserna ska stängas. Jag kan inte tänka mig hur många utländska människor den tjejen har hunnit såra och förolämpa. Goda, snälla och varma invandrare som har jobbat hårt i det här landet, eller som tar sina studier på allvar. Som älskar Sverige som sitt egna land. Som är tacksamma för att ha fått kommit hit, pågrund av att det är krig eller oroligheter i deras egna hemland.

Sverigedemokraterna är främlingsfientliga. Att gå ut i media och berätta att muslimerna är Sveriges största hot sedan andra världskriget är inte bara dumt, det är inte sant heller.
Varför skulle en helt vanlig folkgrupp vara Sveriges största hot? Jag kan istället tycka att det är vårt eget hat som är vårt största hot. Det är det som tillslut kommer gör att vi går under. Människans hat mot varandra. Men jag tänker inte heller hymla om att det finns extrema muslimer runt om i världen. Men varför ska de vara ansiktet utåt för en religion? Fundamentalister är någonting som finns i varje religion och det är dem vi inte ska acceptera. Varför drar vi då alla över en och samma kant?

Vad är vi svenskar egentligen rädda för? Mångkulturen berikar oss. Den visar oss nya sätt att leva på, intressanta kulturer och den bjuder in oss till en värld vi kanske aldrig skulle ha fått se annars.
Jag personligen älskar mångkulturen. Jag tycker att det gör Sverige till ett färgrikt och underbart land. Jag älskar att se skillnaderna mellan människor utomhus, men att de ändå kommer överens.

För jag har märkt att det är oftast vi svenskar som klagar. Det är oftast vi som klagar över muslimer, över mångkulturen och över att vi svenskar kommer vara en minoritet om femton år. Vilket är en befängd tanke. Har vi inte gått för långt med våra trångsynta tankar när vi börjar tro att vi kommer vara en minoritet på grund av muslimerna? Att de skulle försöka ta över vårt land?
Jag hör aldrig en muslim klaga på det. Visst finns det stolpskott som är elaka och som kallar svenska flickor för horor, till exempel. Men det finns lika mycket svenskar som gör precis samma sak. Men tydligen är det helt okej att göra det, om man nu har blont hår och är född här.

Det är viktigt att denna smygrasism försvinner från Sverige. Att vi istället lär oss att älska och respektera alla, på både gott och ont. För kanske fyra år sedan hade jag också denna otrevliga inställning mot muslimer och annorlunda saker. Men jag började läsa om islam. Jag plöjde böcker efter böcker, började intressera mig av Afghanistan och lärde mig tillslut att vi alla faktiskt är lika mycket värda. Att islam är en vacker religion, om man bortser från de negativa delarna. Det är likadant med kristendomen. Det ryms lika mycket hemska saker i kristendomen som det gör i islam, men varför uppmärksammas inte det?

För att summera detta inlägg:
Låt inte en människa göra din åsikt. Om en invandrare är elak mot dig betyder det inte att alla från mellanöstern kommer hata dig och förolämpa dig. Det är inte vettigt att ha det tankesättet och det är inte heller nyttigt att hata så mycket. Det blir du som påverkas mest av det efter ett tag. Som en komiker, Shan Atci, sa för ett tag sedan: Innan vi blir afrikan, svensk, muslim eller kristen så är vi människor från början. Vi är likadana.
Och eftersom jag själv har åsikter som jag värnar om, respekterar jag andras. Jag vill bli behandlad som jag behandlar andra och jag har valt att sluta vara ignorant och trångsynt. Pröva det du också, Paulina Danielsson.

LUC - OCH DE SISTA DAGARNA

Han lever bland krossade drömmar och krossade själar. Han vandrar bland förlorade hopp och förlorade liv, som varje natt skriker till honom med fräsande ord och spetsiga tungor. Han förstår dem inte. Han vandrar bland skuggor från det förflutna. Skuggor som varje natt kommer för att besöka honom.

De smyger upp för väggarna och iakttar honom. Blanka hål till ögon kollar på honom medan han blundar. De ser honom. De ser honom göra allting. De ser honom andas, de ser honom äta sin lunch och de ser honom försöka sova om nätterna.

Han valde aldrig detta livet. Han valde aldrig att försöka hjälpa dem. Hjälpa dem att hitta tillbaka till framtiden, att sluta springa bland det förflutna med skrik i halset och vilda blickar. Han bad aldrig om det.

Luc bad aldrig om att bli en räddare i nöden. En prins i en skinande sköld på en vit häst. En paladin med ett hjärta av det renaste guld. Han kunde inte veta att hans rena samvete en dag skulle få honom att önska döden. Han smakade ofta på det ordet. Döden – skulle det ordet, som nu för tiden var tabu, skänka honom evig ro? Skulle han belönas med vackra dagar i himlen, bredvid en man han hela sitt liv hade tillbett? En man som aldrig hade svarat honom? Skulle han ta emot Luc med öppna armar, ge honom sinnesfrid? Luc vet inte. Luc vet ingenting längre. Det enda han är medveten om, är att han är fast bland kloakråttor och ett konstant mörker bland Londons mörkaste gator. Det är det enda Luc är medveten om. Det är den enda verkligenheten Luc känner till.

Om det är en verklighet som han förtjänar vet han som sagt inte. Han kommer inte ihåg vad hans liv handlade om innan detta. Innan denna misär.
Så nu framför den sprakande eldstaden bakom en folktom bar i de norra delarna av centrala London är Luc ingenting mer än en ovetandes man med litet hopp för framtiden. Hösten som nu ligger tung över de våta gatorna i ett kallt land är någonting som Luc har varit rädd för. För han vet inte med säkerhet om han kommer överleva veckans alla isande nätter. Inget skydd ges till honom bredvid eldstaden, även fast elden vajar och sprakar varm i natten. Det enda skyddet Luc har är en malbit filt som han inte minns hur han fick. Kanske var det hans frusna händer och frusna hjärta som drev honom till att stjäla filten ur en butik runt hörnet. Kanske var det en filt han hade haft med sig från sitt barnhem. Luc minns inte. Han minns inte hur livet var innan detta.

”Ursäkta?” En tom röst började tala med honom i mörkret. En röst som inte hade länge kvar att prata. En röst som snart skulle ligga tyst bland Londons blöta höstlöv och glömda papper. Där skulle den rösten ligga tills någon stackars människa snubblade över den. Luc hade sett det allt för många gånger.

”Ja?”

”Kan du inte dela med dig litet? Av filten menar jag.”

Luc bredde ut filten över mannen som satt bredvid honom. Eldlågorna kunde inte kasta sitt ljus långt nog för att han skulle se mannens ögon eller ansikte. Luc kunde inte veta om det var en människa eller en våldnad som satt bredvid honom inatt. Det enda som avslöjade att det faktiskt satt någon med honom under taket vid den lilla tunnan med eld var de väsande och tunga andetagen som ekade i natten.

”Är du förkyld?” Luc tog försiktigt bort hans del av filten från hans egna ben och stoppade den på mannens.

Mannen hostade till och de tunga andetagen tystnade för ett litet tag. Luc kunde höra hur mannen försökte samla kraft till att tala igen.

”Ja...” Mannen visste inte riktigt hur han skulle formulera sig. ”Hur definierar du ordet sjuk, vän? Förkyld i lungorna har jag varit i många veckor nu. Sjuk i huvudet är jag väl också, i alla fall om du hör runt med resten av patrasket som brukar spenderna nätterna här.” Han gav ifrån sig ett hest skratt och fortsatte sedan att hosta bland händerna. Luc visste att filten inte skulle hjälpa den sjuka mannen. Hans lungor skulle inte helas av en sådan liten procent värme. Men kanske skulle en hjälpande hand och ett mänskligt stöd få honom att känna sig bättre till mods. Dö för tidigt, men alldeles för lyckligt, tänkte Luc och drog på mungiporna. Han hoppades att mannen ändå, bland all denna misär och kyla, var lycklig. Lycklig över att ha en filt över benen och en eld att värma händerna under.

”Du är ny här, va?”

”Ja, det kan man säga” sa Luc. ”Ny till detta liv är jag inte. Men ny på detta ställe är jag.”
”Är jag alldeles för framåt om jag frågar hur du kom hit?” Mannen rörde på sig lite osäkert under filten, rädd för vad Lucs svar skulle låta som.

”Nej...” tvekade Luc och försökte att se mannen i ögonen, men de syntes inte. ”Men jag kanske kan få fråga dig först varför du så gärna vill veta det?”

”Åh, du vet” började mannen försiktigt. ”Jag blir sjuttiofem år gammal imorgon, vän. Det finns inte många historier kvar att berätta till mig, så jag söker ständigt efter nya. De sista som finns kvar för mig att höra. Det är den enda underhållningen som finns kvar i mitt liv nu. Att få höra om andras människors öden.”

”Menar du skadeglädje?”

”Nej!” Mannen började andas tyngre. ”Förlåt, det var inte så jag menade när jag sade andra människors öden. Jag menade inte att jag vill gotta mig i andras misär. Jag tycker bara om att höra deras historier, om deras öden. För jag vet mitt öde och hur jag kom hit. Kanske finns det någon som har varit med om något liknande, men jag förstår om du inte vill berätta nu, vän.”

”Jag förstår precis vad du menar” Luc skrattade tyst. Han uppskattade att känna sitt skratt på läpparna igen. Det var alldeles för längesedan nu.

”Min historia är väl ingenting att egentligen tala om” började Luc tyst. ”Jag hamnade väl här på samma sätt som alla andra gjorde. Ett par misstag i ett tidigare liv och sedan sitter man med rumpan i diket och tar sig inte upp. Men om jag ska vara ärlig, så minns jag inte hur jag hamnade här, min vän. Jag har inget minne av ett tidigare liv.”
Den gamla mannen förblev tyst. Luc förstod att den gamla mannen inte ville verka jobbig med de tusen frågorna som skulle komma efter Lucs diffusa svar. Ingen ville väl prata historia och minnen med någon som inte kom ihåg någonting. Luc förstod honom.
”Din historia då, min gamla vän? Vill du berätta den för mig?”
”Var ska man börja?” Den gamle mannen skrattade högt och hostade sedan till. Luc kunde höra hur den äldres lungor vibrerade inuti kroppen. Han skulle inte överleva natten.
”Jag rymde hemifrån när jag var femton år gammal” började mannen. ”Jag tog mig ända hit till London, med hopp om ett bättre liv. Började jobba för en hemskt elak man ett år senare och… Ja, allting slutade med att jag hamnade här. På gränderna tiggandes om ett mål mat för dagen. Sedan dess har det varit min tillvaro.”
Luc nickade trött mot mannens osynliga ansikte och blundade sedan hårt. Luc förstod att den gamle mannen ville hitta någon som hade känt hans mor eller far, eller kanske till och med hade jobbat för samma skurk. Den gamle mannen ville ha svar på alla sina tusentals frågor, men hade fortfarande inte hittat något svar.
Instinkten om att den gamle mannen skulle dö svarslös fick Luc att frysa okontrollerat. En våg av rivande ångest flödande genom hans kalla kropp, men han kunde inte ta filten från mannens knä. En döende man ska få sina sista timmar till de finaste, även fast en sketen ullfilt inte skänker lycka i en kall vattenpöl framför en liten eldbrasa.
”Jag är väldigt trött nu” Mannen sjönk ihop litet bredvid Luc. ”Är det okej med dig, om jag lutar mig litet mot dig och sover en liten stund? Jag har inte sovit på två dagar pågrund av kylan, och med filten och elden blir det litet varmare.”
”Ja, visst, sov du.” Luc makade lite närmare så att den gamle mannen kunde luta sitt lilla huvud mot hans påpälsade axel.
Den gamle mannens ansikte syntes nu i skenet av elden. Det fårade ansiktet såg trött ut och det vita håret spretade försiktigt ut genom den trasiga och skitiga mössan som satt på hans hjässa. Luc undrade trött hur länge mannen hade haft den mössan. Kanske var det samma mössa som han satte på sig när han bestämde sig för att lämna sitt hem.
Luc ville inte tänka på sådana saker. Han ville bara att mannen skulle sova gott nu. Så Luc lutade sig försiktigt bak mot den kalla väggen och stoppade sin smutsiga hatt under mannens huvud för att göra det bekvämare för honom. I sömnen log mannen mjukt mot honom.
De isande vindarna som hade dragit genom London ett par dagar nu försvann plötsligt och fick den lilla gränden att bli litet varmare än tidigare. Om Luc hade varit religiös hade han tackat Gud, men det var han inte. Han brydde sig inte nämnvärt om att varmare vindarna nu strömmande mot dem, eftersom han redan hade förlorat sig själv i en tung sömn.

En liten skur av iskallt duggregn väckte Luc ett par timmar senare. Den blodröda solen hade börjat klättra uppför husfasaderna och ett lager av kritvit frost hade lagt sig över hans kropp under natten. Den lilla eldbrasan hade förvandlats till en hög av grå och tunn aska och Luc kände nu hur kall han egentligen hade varit under natten.
Han famlade försiktigt med trötta ögon efter den lilla ullfilten. Luc blev förvånad när han upptäckte hur filten låg utbredd över en liten och tung kropp, som hade ramlat ned från hans axel på marken under dem.
”Stackars man” sa Luc tyst. ”Sova på den kalla marken kan ju inte vara bra för en sådan gammal man tycker man ju…” Han mindes den äldre mannen nu. Mannen med de tusentals rynkorna och den trasiga mössan som täckte över hans vita hår.
Luc ställde sig upp på darriga ben och gick ett steg framåt mot mannen. Han böjde sig sedan ned mot mannens huvud och försökte att skaka liv i honom. En känsla av oro och skräck dansade uppför Lucs rygg när han märkte att mannen inte vaknade upp ur sömnen. Luc satte sig ner igen och stirrade på mannens ansikte. Ett ansikte som fortfarande log. Ett ansikte som såg fridfullt och lugnt ut, även fast frosten prydde mustaschen, kall och vit.
”Ännu en…” Lucs röst hördes knappt. Alla de viktiga människorna med viktiga väskor som gick förbi dem ett par meter ifrån verkade inte bry sig nämnvärt om de två männen som befann sig i gränden. Om man har ett jobb orkar man inte bry sig om en uteliggares liv, tänkte Luc och kollade med förakt mot människorna som passerade dem utan att vända på blicken.
Detta var den femtiofemte mannen som hade dött i hans närhet nu. Luc trodde inte att han betydde otur för dessa män, nej, tvärtom, han betydde tur. Han hjälpte dem. Fick dem att känna sig lyckliga och fridfulla innan de tog deras sista andetag i Lucs närhet. Han kunde inte erbjuda dem mycket. Kanske ett litet samtal, en filt eller en varm eldbrasa om nätterna. Inte mycket för omvärlden, men en hel del för en hemlös man som var kall om fötterna och som inte hade något hopp kvar.
Luc ställde sig upp igen. När skulle någon hjälpa honom måntro? När skulle någon vänlig själ ge honom sitt hopp och sin lycka tillbaka? Han skakade på huvudet åt sina naiva tankar. Han var alldeles för trött och för ledsen för att tänka på sådana här saker. Han ville bara sörja den gamle mannen ett tag, försöka få tag i ett sjukhus och sedan vandra med tunga ben till en annan gränd. Till en annan man eller kvinna som behövde hans smutsiga och smala axel att gråta ut på.
London brydde sig inte om honom när han efter ett tag gick ut från gränden. Storvuxna män med kolsvarta kostymer rynkade på näsan åt honom och bad honom att skaffa sig ett jobb. Absolut, tänkte Luc och log halvhjärtat åt den tredje mannen som bad honom att klippa sig, det är väldigt lätt att skaffa sig ett jobb. Det är därför jag väljer att vara hemlös, förstår du. Även fast jag skulle kunna ordna upp mitt arma liv på en sekund.
Luc fortsatte nedför den befolkade gatan. Brydde sig inte om att gå mot väggarna som en blodigel, för att underlätta för folk som var rädda för honom. Inte en enda fluga har jag dödat i hela mitt liv, och ändå är folk rädda för mig, bara för att smutsigt skägg pryder min haka och för att jag inte har duschat på ett bra tag.
Luc ville egentligen inte fundera över sådana här saker. Inte ville han heller tänka på hur många som han hade fått se ta sina sista andetag. Allting hade börjat för tio år sedan, när Luc var tjugosex år gammal. En till synes mycket vacker man, med ett brett leende och ett par gnistrande och bruna ögon som fick varje dam att falla för honom. Luc hade arbetat som en advokat och kunde skatta sig lycklig. Han kunde bada i pengar och om han ville kunde han äta guld till frukost. Ett liv som många vill ha, tänkte Luc trött.
Men en sorgsen dag i december när han precis hade fyllt tjugosex år gammal förändrades allting väldigt snabbt. Ett litet samtal och Luc hade inte längre ett respektfullt jobb. Istället blev han fälld för osanning och förtal och fick spendera tre år på fängelset. Där betydde hans pengar och hans höga ställning i samhället ingenting. Luc var en parasit i fängelset. En parasit som till varje pris skulle veta om det. Och han fick veta om det. Varje dag och natt fick han med hjälp av slag och sparkar veta om att han inte betydde någonting.
Sedan kom han ut. Ärrad, skäggig och utan ett liv. Allting som hade betytt någonting för honom var nu borta. Hans nyaste flickvän, Lily Rose, hade tagit hans käraste ägodelar och flytt till Italien med sin älskare. Hans närmaste vänner hade gått ut till pressen och pratat om hans mörkaste hemligheter.
En parasit.
Utan jobb, hem och hjälp hamnade Luc tillslut i en gränd tillsammans med tre andra män. De var förvånande över att han var så ung och att han redan hade hamnat på gatan tillsammans med dem. Två av männen, Eric och Charles, var bröder och trivdes ganska bra med livet som hemlösa män. Frihet är underbart, sa dem alltid och skrattade högt efter dem glupskt hade klunkat i sig en liter med bärnstensfärgade drycker.
Även fast Lucs första instinkt var att fly från dessa män kunde han inte. Någonting stoppade honom från att byta gränd den natten. Så Luc stannade. Tände en brasa och fick ta emot lovord och komplimanger för att han försökte hjälpa dem. Han lät Charles gråta mot hans axel under natten. Charles ville ju bara vara en fri man. Så under natten vaknade även Eric upp och kröp närmare Luc och Charles.
Luc bjöd männen på cigaretter och pratade med dem, ända tills solen vaknade och gav dem lite extra värme. Eric tackade så mycket för att Luc orkade lyssna på honom och hans lite yngre bror. Sa att han hade gjort deras liv litet lättare nu.
Sedan somnade Luc och vaknade upp till två döda män vid hans sida. Båda dog med ett fridfullt leende om läpparna.

Luc stannade upp. Han ville ju inte tänka på detta. Han ville ju egentligen bara glömma alla dessa män som hade dött vid honom under de sista tio åren. Även fast de alla hade dött lyckliga av Luc ville han inte minnas dem. Han ville inte vara den porten för människor, innan de somnade in och färdades mot okända destinationer.
Luc kollade upp. En stor skylt satt ovanför honom och på den stod det: Om du fryser om natten, kom till Elizabeth och sök hjälp. Du vågar!

Luc stod tyst och kollade upp på skylten. Skulle han våga ta steget? Människorna runt honom skällde på honom för att han stod i vägen, men Luc brydde sig inte. Utan att han själv märkte det började han försiktigt att röra sig mot dörren som skylten satt ovanför.
En liten och nätt trädörr med ett mörkt handtag. Fanns hjälpen innanför den lilla och fina dörren, undrade Luc misstänksamt och stannade upp.
Kanske var det hans tur nu? Att få den hjälp han så desperat ville ha. Att komma bort från gatorna och komma tillbaka till sitt gamla liv. För det var väl det han ville? Luc viftade snabbt undan tankarna. Klart att det var det han ville. Ingen ville väl leva som en hemlös man, förutom Eric och Charles. Men de hade ju dött tids nog.
Han hade ju hjälp så många nu. Femtiofem män hade han hjälp att dö fridfulla och lyckliga, utan att själv vara medveten om det. Nu var det hans tur att bli välsignad, fridfull och lyckligt leende på gatan. Nu var det Luc som skulle somna med ett leende om läpparna.
Luc vände snabbt på huvudet och stirrade mot gränden som knappt syntes längre. Mannen låg fortfarande kvar, täckt av filten, och sov djupt. Han skulle aldrig mer vakna upp, men han frös åtminstone inte längre, tänkte Luc och drog på mungiporna.
Förhoppningsvis skulle en förbipasserande ringa till sjukhuset och be dem hämta upp honom. Luc hade inte tid att leta upp en telefon, även fast det var hans rutiner. Skratta med dem, prata med dem, täcka över dem och sedan ringa sjukhuset och meddela att ännu en hemlös man har tagit sitt sista andetag.
Nej, inte idag, tänkte Luc och vände tillbaka på huvudet. Hans blick gled mot dörren och en våg av ångest, oro och misstänksamhet spred sig genom hans kropp och flöt ut i hans kalla blodomlopp.
Sedan tog han steget, även fast han ville springa tillbaka och gömma sig. Den lilla dörren kändes tung mot hans kropp och när den tillslut gick upp gick han rakt in i en vägg av olika dofter. Hembakta bullar, liljor och röda rosor fick hans kropp att börja skaka av sorg. Det var så längesedan han hade känt någon annan lukt än död, kyla och brinnande ved.

Luc log försiktigt och sedan svartnade allting. Han märkte inte hur hans kropp handlöst föll mot marken.